Smack my ass and call me Judy

It is what it is with days. They come and goes and as soon as they´re over you forget about them. If you don´t nail it down with a blog. We were jumping up and down from the chairs, screaming PANCAKES! PANCAKES! and thats probably just it. four weeks and nothing but pancakes. Not that bad, I´d say.

As for my last little scribble, I should probably only write in plain swedish, but it´s hard to keep nationality straight at the moment. Ever since EM started I had to obey and join the cheering crowd, or put my self in to complete isolation. No worries though, I wasn´t cheering for Sweden, but it´s hard not to. Let´s see, it´s 400 000 turkish people living here and 20 german. What to do but to put on a scarf and pretend I don´t wear lingeries under (´couse I´m sure they do. there´s a shop in every corner selling sexy arabic underwears. I can totaly see how this works.) And tomorrow it´s the BIG game Turkey vs. Germany. In my hood! Ha! Everyone expects a riot. I don´t think it´s gonna happen. But it might be difficult to get a falafel around here if Turkey do win.


(Sorry for writing an entier enclosure about football. Not my intention, just happend. Needed to get it out of my system. Such a drag, though!)

Nu orkar jag med dessa ändlösa konversationer mer.

"Vart kommer du ifrån? Ah, sverige. I norden, right. Och vad gör du i Berlin? Aha, jobbar och tyskland är så här, sverige så där och Blahabalahahaha."

Ärligt talat, vem fan bryr sig? Kan vi inte prata om något mer spännande/opretantiöst/oseriöst/löjligt? När jag tror att det skall ta slut kommer ännu en ointelligent tråkig fråga. Folk är helt enkelt socialt inkompetenta. Jag menar, är det det bästa ni kan komma på? "Vilket land kommer du ifrån" Drink up and have a laugh!

Hannas förslag var att bli som kvinnan som klappade apor. Monkeyhag. That´s it. The new shit.

Jag vet inte vad den psykologiska termen för rulltrappsskräck är men det är möjligt att det är något den här liraren kan utveckla: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=418505&ref=rss

Det är inte så många som vet om det här, men för några år sedan hade jag en viss fobi för rulltrappor. Det är bara något onaturligt med trappor som rör på sig, men det är nästan värre när de står stilla. Det är inte lika klaustrofobiskt som när hissar stannar men det rör sig i en annan dimension av onaturlighet. En rulltrappa som inte rör på sig , vad är det? En trappa? Jag vet inte . Och det skrämmer mig.

allt kommer i par. till och med spree-båtarna. "alla har varsin öl kvar så vi stannar nog ett tag till." den ultimata utlösande faktorn. nummer två. en männsklig drog, överskattad eller ett jävla finlir av chokladproducenter. det kan fortsätta i evigheter, sökandet efter den där andra delen som man skall ha tappat bort någonstans, någon gång.

efter att ha tittat på sex and the city så är det en obekant känsla av just sökande som poppar upp. no fucking dream. honey, this is reality. det är problemet med storstäder, alla är ständigt på safari, blick i ögonhöjd och ständigt på jakt efter något exotiskt, dramatiskt. något som ruskar till lite. tarzan i lianer eller en ridtur på ett lejon. det är ingen som ser den stora omslutande blåa himlen. dit strävar min blick, det stora blåa och jag. jag tänker fan inte leta. because love, that´s just a waste of time. and I sure don´t have the time to die.

Som medlem i headset-klubben får man lära sig ett och annat. Det finns inget som heter kommunikation. Mestadels sitter jag och blåser in i min mick, blundar och låtsas att det är havet. Sedan kommer något jävla flarne upp i snäckan och undrar vad fan jag håller på med. Ingen är beredd att prata med en främling på knacklig tyska. Eller med perfekt tyska heller för den delen. Det är ironiskt det där att ingen vill utbyta lite mänsklig kontakt i fem minuter när vi ägnar hela livet åt att leta efter den.

Let´s face it. Vi är utelämnade åt oss själva och när vi dör är det helt på egen hand. Alina, visst är klockan efter 22 och det är dags att bli lite emo men det behöver nödvändigtvis inte vara blodrött svart och en tår på kinden. Det finns något vackert och nästan lugnande i det. När jag var liten brukade jag tänka på om jorden imploderade skulle det inte finnas något mänskligt liv kvar. Ingen vidare reproduktion. Bara ett stort tomt universa, vindlöst och odramatiskt. Och så skulle det fortsätta i all oändlighet tills en ny osannolik slump inträffade. Och cirka 4,6 miljader år senare skulle nya stolpskott sitta med headset och försöka få något slags mänskligt gensvar på andra sidan luren. Va inte så jävla rädd, vi ska bara prata lite.

Det är ruskigt fint väder, fötterna fryser inte ute på balkonggolvet och man kan se att det faktiskt har vuxigt något på träden de senaste veckorna.

Det är bara att konstatera: det är vår.

Andra vårtecken är mindre charmiga. Stulna cyklar till exempel. Min stulna cykel. Det var ödet att jag träffade en soffsurfare som är en gud när det gäller cyklar. Ett cheesecake-recept kan vara mycket mer värt än vad man tror.

Christian möblerar om sitt rum igen och jag bakar bröd. En universell kontrast mellan det normala och det totalt skruvade. Och jag går upp tidigt på morgonen, och då menar jag inte det-är-fortfarande-mörkt-ute-tidigt, utan klockan åtta. Det är en underdrift att säga att det är ovanligt.

Hela den här förändringen har en mycket enkel förklaring som heter Sverige. Där är alla sunda, bakar bröd, tränar, äter biologiskt, ekologiskt, organiskt. Så varför inte ta det bästa från Sverige till det dekadenta Berlin? Det bästa ur två världar och jag är bara några meter från närmaste Späti*.



 
 

*Nattöppen kiosk

Ni vet i filmer när någon har fastnat under en bjälke eller under ett hus, instängd i en tunnelbana och det brinner vilt omkring dem. Då bröjar dem be i ren desperation, deras timmar är räknade, dags att kasta in handuken. Sista tåget har gått. Där är jag nu. Tyska byråkratin övar mental tortyr på mig. Jag måste skaffa en "freizügigkeitsbescheinigung" - vilket låter som om jag skall gå in i prostitution - men egentligen för att jag skall få mina 1.06 euro i timmen för att jag är svensk. Det lät fantastiskt när vi gick med i EU: det skulle bli enkelt att jobba i europa, men tillsammans med tysk byråkrati och lustiga europeiska paragrafer är det sådant här som gör en mörkrädd.

Ett bakslag till och det kommer bara vara ett puff! och en lila mössa kvar på golvet.

Surt och snörvligt. Dock tror jag att det finns saker som man inte borde berätta för folk. Bloggen är ju ett ganska bra medel för det annars. Och när man då och då känner sig så där supersmart, inte "jag kan rädda världen"-smart men "jag klarar mig fruktansvärt bra på egen hand"-smart. När man känner sig omtyckt av inte bara folk i närheten utan även av folk som är väldigt långt bort och som känns närmre under dessa stunder. Då kan man känna sig lycklig. Så där så det ilar i kroppen, hur blodet liksom flyter utanpå huden och värmer som en kamin. Varje tanke man tänker, varje andetag som flyter in och ut, kroppen som känns lätt som luft. För att tala i klarspråk. Totalt medvetande och obehagligt orädd. Ge mig ett par torra pinnar så ska jag skapa en eld. För ärlig talat vad känns svårast? Att klara sig ute i vildmarken med en fickkniv eller i storstaden med ett eu-pass?

Ge mig en i-pod och jag klarar storstaden också.

Det finns något magiskt över att bounda över typiskt manliga saker. Som att bygga ett hus eller dricka öl till sporten. Bröla lite och hamra. Nu är inte jag den som generaliserar, men det hände mig.

Christian i mitt kollektiv bestämde sig för att dra ner sina tapeter och köra det berlin-chick: inga tapeter. Så jag hjälpte till, drack öl och åt gummibjörnar. Jag tror inte att det var så mycket vad vi gjorde men att vi gjorde något i samma rum. Man får tillfälle att dela sin svagheter - sin oförmåga att mostå dopp i kaffet. Och sina styrkor, som att skråla till Aretha Franklin. RESPECT.  Det gavs även tillfälle att återinföra technoparty i badrummet och chinapfanne på hallgolvet.  

Jag tycker inte man skall underskatta manliga aktiviteter. Pedagogiskt sett borde man ge ungarna på dagis en chans att bygga huset. Sätt bara på lite Franklin.

                      

Här i mitt nya rum skall jag nog komma på de storartade Duchamp-idéerna i takt till rytmerna av slagborrar, spikmackapärer, sågar och klingor mot byggställningarna. Byggarbetarna har koll. Ser till så att inget brinner upp eller ner.  Men hittills är det endast en tenta i genusvetenskap som jag lyckats skrapats ihop . Fråga mig vad jag tycker om män och jag kommer att säga att dom är svin. För så står det i mina böcker. Inte rent ut såklart men invirrade i tjusiga teorier om patriakatet. Vilket är problematiskt när jag bor med tre män.

Vad som normalt sätt är ey okej när man flyttar in i ett nytt WG har för mig blivit ett stort ställningstagande. "Nä, jag tänker inte plocka bort efter mig för då kommer dom veta att jag är en brud - som gud förbjude: städar!" Jag ser  patriakala strukturer överallt i min våning. Det letar sig in i min hjärna, väntar på rätta tillfället, skriker något barbariskt orätt om män och kvinnor och äter tillslut upp mig innefrån. Ibland önskar jag att allt var som vanligt, innan jag hade det här teoretiska mischmaschet  i mitt huvud och någonstans önskar jag att min vän Tobi har rätt: det finns inga strukturer, kvinnor är inte underlägsna män och män försöker inte förtrycka kvinnor.

Men låt mig omformulera mig: Jag älskar människor.


Över till något trevligare, så här i den bitande kylan och det depressiva mörkret behöver man något mer än pepparkakor som lyser upp tillvaron. Och eftersom jag inte har några pepparkakor, endast Spekulatius som är någon tysk rip-off så tänkte jag försöka skapa en multi-kultifestival. Så alla ni som är duktiga på något eller bara hängivna något, födda i ett annat land med annan kultur, kan spela instrument, sjunga, applådera, jonglera eller bygga stora saker som ingen vet vad det är men som är underskönt för ögat - hör av er så kan ni hjälpa mig att ha en festival här i Neukölln till våren!
 

Igår när jag stod i kön på vineriet för att roffa åt mig av buffén, utstvulten men med två glas vin i magen så ringde min telefon. Det var Marc. Han ville att jag skulle flytta in i deras WG om jag fortfarande var intresserad.

Hmm. Yeah, sure!

Okej att jag idag har velat fram och tillbaka om det är rätt ställe för mig men nu har jag nog bestämt mig. Det är världens grymaste våning, det är tex två våningar med spiraltrappa (!) och centralvärme, vilket är extremt ovanligt här då det är svinigt ruskigt kallt överallt. Mitt rum är på 12 kvm men det är echt ok. Jag menar, allt jag behöver är en madrass.

Så nu hoppas jag bara att första intrycket håller för andra när jag träffar dem på måndag. Men, såklart, det är jag som sitter på makten. Doch?

Det här med WG-letande verkade ganska enkelt men det har visat sig vara hyperkrångligt. Nu har jag varit på fyra visningar under en vecka varav bara en har fallit mig helt i smaken, samtidigt som noll hittills har hört av sig. Jag gissar att det här inte kommer att vara ett färdigrakat mönster men det känns ganska menningslöst att dricka kaffe med folk i flera timmar och prata om sig själv (vilket visserligen ofta är hemskt kul) när man kanske ändå inte kommer att bo där.

Jag säger: ekvationen är enkel! Jag är underbar - ni desperata. Pick me!!!  

Är på väg hem och har bidragit till det tyska samhället genom att konsumera på turkiska marknade med mitt svenska guld, cyklar lungt och stilla på gångbanan, eftersom kullerstenen i den här stan gör att min ryggrad hoppar ur och: "STOP!"

Två av Neuköllns ordningsvakter visar med hela handen. "Här får du inte cykla, det är gångbana. Det kostar 20 euro..." Wha! 20 euro! Nej, tack. Harklar ur mig något om att jag inte är från tyskland. "Hmm...Verstehe nicht, nein...hmm... Und, kein licht... Und die Tüte muss weck sein! Hmm..." Aj då, det här kommer att kosta skjortan. "Ehm...entschuldigung..."

Jag flyttar mig lite åt vänster, lite till, ner för trottaren, lite mer åt vänster. Yes! Victory!

Bitches! Nu har jag knappt några kottor kvar.

Tillvaron här är lite i absurdum, hjärnan hinner inte riktigt med i alla svängar, så jag lever mest på tur och tillfälligheter. Jag tror att om man försätter sig själv i dynamiska situationer och är positiv kommer man att ramla in i något bra. Till slut. 

Jag har flyttat igen från tyska Hannah till hennes iranska filmmakarvän som har gått i politisk exil. Han är blind och exentrisk till tusen, precis som konstnärer tenderar att vara, äter morötter och äpplen till frukost och lyssnar på jazz dagarna i ända. Det springer ständigt skådespelare, grafiker, kameramän, kompositörer in och ut. Hans lägenhet är, till skillnad från alla andra lägenheter i den här staden, tropisk varm. Vilket är underbart för här är det KALLT och jag har inga sockar.

I hopp om färre sockfria dagar och mycket turkiskt bröd!

Tre dagar flyter ihop så lätt, helt plötsligt har hela helgen gått och Berlin känns hemavid, hela Neukölln är mitt vardagsrum där det ständigt står en öppnad vinflaska på lut och där Baklava är alldeles för sött men vem kan motstå! Det är som att hoppa från tionde våningen och bara falla rakt ner, det viner i öronen men det är alldeles stilla, lika tryggt som när U-bahn susar förbi. Och sedan bara några meter kvar och jag står på Hauptbahnhof och väntar på att solen skall gå upp och sedan faller jag rakt in i en gigantisk luftmadrass som tar emot hela ens kraft. Därefter kan man bara ligga där och mysa. Och förhoppningsvis kommer det några andra fallande från himmlen som joinar in. Men jag dog inte. Det var ju bra.

Jag skulle vilja ta en massa bilder aber kein kamera. Det finns så mycket att se och sådant som inte finns som man borde upptäcka. Har någon förresten hört om bar Rosen eller Rosé vid Ostkreuz? Det skall vara precis som Kaffee Bürger.

Nu kallar verkligheten och jag måste tjäna mitt uppehälle. There´s more to come! Bis dann!

Det är lite svårt att förstå att jag kommer att vara i Berlin när veckan är slut. OMG!

Herregud.

Okej nu är det dags. För uppdatering. Av blogg, av garderob, av jobb, av livet. Jag åker söderut den 30:e, troligtvis, och det lär dröja ett tag innan jag kommer tillbaka till det lilla fjuttiga landet. Jag måste sluta åka hit, stannar alldeles för länge och är alldeles för lättinfluerad. Nu är det dags att sticka senapsgula (för att hylla mustaschmannen) knästrumpor och en stor lila mössa som jag kan spatserar med i Berlin. Succé!

Nu orkar jag inte uppdatera mer efter att ha sett Efter Bröllopet med Mads-jag-är-med-i-varje-dansk-film-Mikkelsen. Den var osedvanligt dålig, krystad och snabbspolad. Den hade ingen som helst taktkänsla! Jag ser mer fram emot att se Science of Sleep i morgon efter jobbet. Suck. Jag orkar inte med alla dementa åldringar. Nu vill jag ta pengarna och sticka.

Från en av mina kursböcker:
Freud skrev en gång att när kvinnan upptäcker sitt sår, sitt kastrerade kön, skäms hon och börjar genast fläta sitt pubershår. Därmed uppfanns vävkonsten.

 

Jag åkte ut till landet för lite alonetime och gevalia gourmet-classic-fantastic och den dumdristiga idéen att försöka plugga lite. På tal om det så är Shahrazad reser västerut grym, en hel bok om hurvida arabiska kvinnor är jämställda eller inte och allt bygger på Tusen och en natt. Läs!

Anyhow, på kvällen satt jag på trappen med en kopp kaffe och syndiga godsaker när en gråspräcklig katt kommer fram. Då slog det mig, tänk om det var den första katten. Flera kommer dra sig till mig och sedan kommer jag vara den läskiga kvinnan som bor med hundratals katter som förökar sig hejdlöst och när jag dör äter de upp mig. För det finns inte hemtjänst då eftersom allt pekar på att man bara behöver ett piller om dagen för att mätta magen i framtiden, Ankeborg, Simpsons, etc.

Men det kommer säkert inte att bli så.