Smack my ass and call me Judy

when life is sad and you´re cleaning toilets and you´re the lowest of the lowest, you´d better just continue down. the highway to hellville. the millon rooms that we had to clean were cleaned and the coffee mashine wasn´t as attractive in the daylight. "we´d better hide instead" we thought. "you´d be the phide" "the person that hides" "oyes"

so I hid in "serviceraum", and in the darkness I stood with some single light from my phone and companion. it was childish and silly and thrilling. and i loved it!





mainly this sillyness playing hide and seek and jumping over stupid walls must be some kind of compensation to my newfound adult duties. I´m telling you man, it´s not easy to be Hauptmieterin!

We bought some good vodka and lemon soda, Christian reunited with his magical scissors and the party began. Have a sip of vodka and I will show you the after pictures.

Mitt träd, växande från min huvudkudde.




Bakom den okända linslusen och gallret är Felix da Housecat!


Den ultimata atmosfärfångsten

Fyra anlände tre svenskor på Tegel med gratis sekt i blodet redo för hela Berlin. Mina vänner med mig igen i vår hemstad. Efter diverse nostalgiska utbrott förbi gamla Gneisenau kom vi till ett aktivt hålligång-kollektiv: mat som rullades och friterades, snören härs och tvärs i Christians rum, skumgodisar hängande i lagom munhöjd. Här har vi inte mistlar - här har vi apfelringar. Mycket effektivt. Stora röda bokstäver runt omkring stavade OTMASK och steroanläggning. Vi hjälpte till att hänga upp ordböcker och blåsa upp gigantiska ballonger. Några timmar senare hade ett nytt år börjat och en ny tid i alla bemärkelser. 2008 - ett år av självständighet.



Nu gillar jag läget. Ensam är stark men ingen man är en ö. Inte ens Ibiza.

Det är något magiskt med att ha människor omkring sig, man slutar tänka och skrattar desstomer. Och denna gången hade det inget att göra med vodkadrinkarna. Det var bara ni.



Kaffee Burger stod kvar och vi var där - men inte gadrobiären och nu en massa bönor. Men när dagen kommer kommer vi ha ett permanent Kaffee Burger-märke på armen. Mögelfabriken och Berghain kan ändå aldrig ta en med storm som Burger kan. Ett gammalt socialistställe för littertur? Vi spär bara på våra redan inbitna kommunistiska revolutionsdrag. Ner med kapitalet!


Trots allt en bra start på det nya året.

Jag drog med mina nyfunna tyskar och Linnea pa inofficelt kuddkrig pa en söndag här i stan. Det var nice.

Först var det bara en massa turister som gick runt med sina "Galeria Kaufhof"-kassar och tyska punkare med öl, men sedan hörde vi nagra avlägsna trummor och ett gäng människor drog fram sina kuddar ur pasar och väskor och började ivrigt sla pa varandra. Vi drog fram vara vapen och slängde allt annat vi hade i händerna pa marken. Fjädrarna yrde i höstluften och man blev varm i kläderna, fick en smocka här och där. Pa signal slutade alla efter fem minuter och gick var sin väg. Vi satte oss pa vara kuddar, utmattade och käkade upp Linneas glass.

Det finns något magiskt över avgångsklasser i konst, de är banne mig de bästa konstnärerna. De kommer aldrig att bli bättre än när de knåpade på sina stilleben och dekorerade toaletter. Passionerade och villiga, om ändock lite för ideologiska människor som får ett tillfälle i livet att absorbera hela sin tid åt konsten. Därför har jag börjat avguda Udk - Universitet der Künste - som har terminsavslutningar. Jag käkar prickekorvsmacka åker iväg tjugo minuter i och är dödstrött när jag kommer fram fem minuter över, sjunker ner i stolen, lutar huvudet bakåt och...super in. Atmosfären. Passionen. Den bästa typen av avslappning. Som när man hade EQ-övningar i skolan och låg på blåa plastmattor och lyssnade på klassisk musik.

Anledningen till att jag kom dom där fem minuterna försent var dels för att 1. trafikljus tenderar att vara röda då och då och jag vågar inte trotsa "die Politzei", samt för att 2. man kör in i duvor. Man åker fram på cykelbanan i hög hastiget, håret virvlar osv. Sedan möter man en skock duvor som pickar runt helt ovetandes och tydligen helt oförmögna att mäta vilken hastighet man håller (23 km/h!).



Så överraskade lyfter de sina vingar och flyger rakt emot närmaste figur i rörelse, det vill säga jag, utan att väja. De bara fortsätter i samma kurs. Som om de vore blinda. När jag var liten brukade jag läsa Kalle Anka och i en serie som jag kommer ihåg specifikt hade Farbror Joakim duvor som arbetade för att leta efter fel hos diamanter eller liknande. Kalle Anka-serierna brukar alltid vara trovärdiga, Carl Barks var extremt petig med detaljer. Så vad i helvete är fel på fåglarna i Berlin?! Tillslut kommer vi råka ut för en fontalkrock, och det är inte jag som kommer att få ta den största smällen.
              

Illa. Illa. No more KB. Klockan är halv sju och jag kom hem för trettio minuter sedan tillsammans med Alina, Hanna och Mylie. Vi käkade underbar nudelwok och hade planen att se film men den krossades brutalt efter några glas vin och vi var redo för en utekväll i vilda, galna, aldrig sovande Berlin. 

Jag är trött och vill helst sova av mig kvällen men skall nog ta mig an lite O.C alternativt youtube-klipp av The Office. Himmlen är oskyldigt blå och duktiga människor är på väg till jobbet när vi är på väg hem. De har sovit sina åtta timmar, vi kanske hinner med fem. Det är så skönt att kunna stänga av mobilen för vem som än tänker ringa och väcka mig klockan elva imorgon kommer att få ringa upp, jag är officiellt oanträffbar. Mitt liv är oantastatbart.

Min stad är Berlin och det tillhör mig, bara mig. Ljuva MAKT. "Du är själv ansvarig för innehållet i ditt liv. Se användarvillkoren om du är osäker på vad som gäller."

JAG. DAFT PUNK. BERLIN. I LÖRDAGS. LIVE!

Det var coolt,makalöst och varade i en timma. Men absolut värt 40 euro.


Fotocred. Alina

Efter en kurering med Youtube och pasta i min fulgula soffa så kunde jag trippa iväg med Alina till Neuköln och köpa chinapfanne - en av mina bästa måltider någonsin, så ofantligt gott med riktig, varm mat. Och kyckling, detta underbara kreatur, jag vet att det lika gärna kunnat vara orm eller hund eller råtta men smack my ass and call me Judy! Wunderbar!

Midsommar i Tyskland kan inte jämföras med midsommar i Sverige. Där är det sockersött, blomsterkransar och gyllengula färskpotatisar. Här var det Viktoriaparken i Kreuzberg, IKEA-sill, schnapps och svenska nationalsången (+ alla alternativa nationalsånger; Taube; Gärdestad; Wresvik uzw). Återigen... varför den nationalism i utlandet? Men min största bravad under dagen var insattsen hos tårta nr 2. Dada i mitt hjärta, dada för vår tårta.

Efter att midsommar transformerades allt mer till vad vi känner midsommar vid - växlade väder - så flydde svenskarna till en lägenhet och hängde där natten lång. Jag fick nästan svar på alla livets gåtor så nästa människa som har existentiell kris klockan fyra på morgen kan räkna med att få näsvisa svar. Kan vi inte bara enas om att inte en jävel på denna jord vet vad dom skall göra med sina liv och att livet är alldeles för kort?

Nu skall jag sova under mitt duntäcke och inte vakna förrän min mobil väcker mig klockan tio med sin sockerlena stämma.

Spun förresten, kan inte jämföras med Trainspotting. Inget romantiserande och ständig misär. Usel, icke-existerande handling som inte tillför ett smack förutom att om man inte har en story kan man alltid klippa till det senare i redigeringsrumet.

Bussi, bussi!

Vår hall har alltid fungerat som något dysfunktionellt vardagsrum där vi har legat på golvet, sett Suiced cirkel, ätit ananas och bondat med spökerna i köket. Men nu kunde vi inte låta bli att bygga en soffa i klädhängaren och titta på An inconvenient truth käkandes fejk-köttfärs. Ett vattenhål i kollektivet.

På tal om vattenhål så är det midsommar. Emigrantens nationalism flödar. Inga svenska jordgubbar?! Ingen sill?! Ingen nubbe?! Jo, vår vän i utlandet - IKEA! Det blir kanske inget Treptower Park men en gräs-inrökt lägenhet funkar lika bra.

Mmm... det enda som saknas är en svensk sommarkrans. (And I do have a craving for Drottningsylt...)

Do the thing! Do the thing!

Jag vill bara dela med mig av mitt oförskämt bra humör. Svergie var fantastiskt men nu får jag åka hem!

Segerdans! Ni skulle se mig hoppa omkring i mitt sovrum till Exeeder med Mason.

 

Dumdidum. Min fot har somnat.

Förra fredagen satte jag mina fötter på svensk mark och det var mycket märkligt, nästan lite främmande. Jag har blivit så van vid att inte förstå vad alla runt omkring mig säger - informationschock! Jag vill inte veta om era ytterst privata problem. Även om människor pratar om vad som helst halvhögt på bussen så tänker ingen på hur synliga, självlysande de verkligen är. Bara för att man bor i en storstad så tror man att man är anonym, ingen social kontroll och att man kan göra precis hur man vill, att man gör precis vad man vill. Första steget ut från planet och Sluuuurp! Hela värden bara snörptes ihop och blev kvadratiskt liten, Aaaaj, jag får inte plats.

Därför åkte jag till Trollhättan. På filmkurs - "Mhm!"

Men jag som inte kunde sitta still eller är lättövertalad byte bara kläder i Göteborg, fick frukost på sängen och tog det smutsiga flyget till Stockholm. Där flankerade jag och Katarina runt och försökte få gratisluncher. Det gick sådär, men nästa gång plankar vi in oss på Nobelmiddagen. Jag fick i alla fall se Pipilotti Rist-utsällningen - "Jag dör!" Väldigt, väldigt bra.



Sedan besökte jag ytterligare en håla - Borås - för att gå på student. Jag konstaterade att jag var galnast och att borsåsare inte kan släppa loss... Men gratis käk och jag pratade om mig själv i sex och en halv timma. Vanlig, hederlig egocentrism.

Nu skall jag åka hem om knappt tre timmar. Tur att jag pakade igår klockan fyra på morgonen. Tänk vad Redbull kan göra med en.

Om exakt en månad spelar Daft Punk i Berlin och vi har biljetter! Wohoo!

Jag är fri! Lämnade tillbaka mina snygga proletärbyxor och gav Herr Nohl mitt kontonummer, vinkade farväl och gjorde en segerdans i hissen på väg ner. Underbara, ljuva frihet! Arbeit macht frei - my ass! Några timmar tidigare hade jag precis kommit hem från en lång, snurrig natt. Mitt Berlinrekord för hemkomst efter utgång är nu nio prick. Vi hade varit instängda på Delicious Doughnut i fem timmar och kom ut på en gata med strålande morgonsol och dundrande aktivitet. Människor var på väg till jobbet, jag var på väg hem. Hem och sedan direkt till min avtalade tid på banken klockan 9:30, fortfarande dragen, rufsigt hår och gårdagens nu slitna outfit. Min mamma skulle varit stolt.


Jag, Alina, Rolf och Hanna

Men kvällen började inte riktigt där, utan på obligatoriska, alltid lika märkligt makalösa Kaffee Burger. Sätter man 60 underfunderliga människor i samma rum är kollisionen dömd att inträffa, det slår aldrig fel och det blir alltid lika bra. Den här kvällen blev jag och Alina avtecknade av den här konstnären.



Vi hämtar ut våra jackor från den här karismatiska snubben och sju timmar senare sover jag i min obäddade säng.



För att sedan väckas tre timmar senare av att våran hyresvärd plingar på för att ha lägenhetsvisning hos oss. Mysigt tänker jag och drar på mig en skjorta och går ut för att hälsa. Då inser jag hur ofantligt många tomma sprit/öl/vin-flaskor vi har stående i köket. Ajaj.

En liten orgie i hur karnevalen i Berlin såg ut en regnig söndag. Det var folkligt, festligt, fullsatt!



Det var drygt hundra vagnar men efter två timmar hade bara 40 flutit förbi och jag var återigen dyblöt. Trots att den snälla gubben höll mitt paraply när jag fotograferade. Stämmningen var fantastisk! I månader har hundratals människor jobbat mer eller mindre ideelt för att roa befolkningen i Kreuzberg. Det är äkta kärlek när människor sluter upp för att göra något gemensamt av ren glädje. Visst är det ett kommersiell event men alla som uppträder, spelar musik, dansar, sjunger, skrattar gör det för att det är roligt. Utan att bli för sentimental klockan 01:57 så finner man en symbios av livsglädje på karnevalen.



Mina bästa bilder - "The man of my life" , "Ren surrealism"

I Berlin är det nu Karneval der Kulturen så vi gick dit och skulle uppleva eventet. Några minidoughnuts, falafel och nudlar senare satt vi i gräset med barn springandes omkring med avskyvärda ansiktsmålningar, mäniskor höga som hus och männinskor som rökte på. Sedan pustades och frustades, sedan ösregn, sedan hagel. Gräsmattan tömdes på folk på tre röda och började trängas under träd. Som i en film från 80-talet sprang jag dyblöt genom regnet med rinnande mascara.


Jag hade ingen kamera så jag fick göra en egen avbildning.

Dj Assult - "Ass and titis" - spelade på club 103 så vi gick upp på scen framför de sexistiskt pornografiska bilder som projecerades på en vit duk och skakade rumpan. Dj Assult spelade sin musik på största allvar och det var säkert några läskiga människor i publiken som tog till sig allvaret - men ironin hade inte övergivit oss.

Tack och godnatt Berlin.

Nu kom jag hem. Med en skenmanöver tinitus från de svidande fötterna och en arg hälsenan så kan livet inte betraktas som bra, bättre, bäst!
Om min kropp förbannar mig för en torsdagskvälls utgång så tackar min påstodda själ den lille skäggige mannen på Hallesches Tor.



Min Redbull börjar tappa sin effekt nu men tidigare fick all ihopsamlad energi utlopp under några timmar på Club 103 när Justice spelade. Det var underbart, skönt, fritt, kraftfullt, magiskt, organiskt, åh så underbart. Det pumpar in i kroppen och man kan inte böja sig för musiken, man dras med och rör sig med hela rörelser, fullt ut, inga hämningar. Det här var bara början. Daft Punk blir stora skalvet. För att inte höja förhoppningarna.

 
                                                                    Mitt hår och Justice.

Det var inte bara inne på klubben som Justice fanns. Vi käkade falafel i innan på konserten och in kommer ett gäng. Justice, vilka annars. Låt mig vara groupie för en kväll men under en timma käkade vi falafel med Justice. Här var kvälllen redan gjord men det fortsätter när spelningen börjar. Vi plöjer oss fram genom massan av människor som tränger sig på dansgolvet. Smalt med utrymme men vi lyckas eliminera de som står framför dj-båset och ersätter platserna med oss. Skaka rumpan, tappa greppet, falla in i havet av människor och svettas med 10 000 andra människor som fullkomligt går upp i brallorna för truddelutterna.

Mmm, den här dagen kunde inte startat bättre!

Senare bildar vi ett band.