Smack my ass and call me Judy

Surt och snörvligt. Dock tror jag att det finns saker som man inte borde berätta för folk. Bloggen är ju ett ganska bra medel för det annars. Och när man då och då känner sig så där supersmart, inte "jag kan rädda världen"-smart men "jag klarar mig fruktansvärt bra på egen hand"-smart. När man känner sig omtyckt av inte bara folk i närheten utan även av folk som är väldigt långt bort och som känns närmre under dessa stunder. Då kan man känna sig lycklig. Så där så det ilar i kroppen, hur blodet liksom flyter utanpå huden och värmer som en kamin. Varje tanke man tänker, varje andetag som flyter in och ut, kroppen som känns lätt som luft. För att tala i klarspråk. Totalt medvetande och obehagligt orädd. Ge mig ett par torra pinnar så ska jag skapa en eld. För ärlig talat vad känns svårast? Att klara sig ute i vildmarken med en fickkniv eller i storstaden med ett eu-pass?

Ge mig en i-pod och jag klarar storstaden också.