My worst day

It has become more like a rule then an exeption that people stop coming in for work at The Hostel, and then a week later they quit. I do understand that, I don´t blame them- I blame The Hostel-system. The place turn my skin outside in, and I´m chewing the found chewinggum so hard I bite my thoung.

Today however was the worst day down the street of hellville. One of the newbies quit and we had a massiv load of work. Six floors- 14 rooms at each floor- and normally 6 in cleaningstaff. A normal day it wouldn´t have been a problem- but today wasn´t a normal day. OH NO! Eight check-out rooms on each floor with the timepressure of four hours. Doesn´t sound that much you might think. I did sixteen. SIXTEEN! That, my friend, is impossible.

Something even more uncharming was the discovory I did when I walked into four of the rooms. My nation Sweden fellas: you are a discusting piece of humanity. And so goes for our neighburs in Denmark. Empty beercans and wine-boxes from Denmark all over the place. Why?! You went to Germany, you dreamy blisters, Germany is basicly made out of cheap boose. You get Muscato for 99 cent in the supermarket. God dammit.    


 

when I "spot" I do it good








Eye for an eye

It´s shitty paid and probaly the most undesierable job on earth. And yet they pretend that cleaning, or maybe I should say no hair in the shower, is the most important thing. Then maybe they should pay us better. But that´s just what I think.

And people complain about dust on the floor. Don´t they have something else to complain about? People are starving around here for god sake!

But now agian. They´re on holiday.

Proletärens ord

Jag står inne på herrtoaletten (jag är städare på Flughafen Schönfelder) och in kommer en man med en halväten snickers i näven. Han mummlar något på tyska och ställer sig fram urinoaren. Han knäpper inte igen byxorna, för det har jag upptäckt att det gör man först när man kommer ut från toa, slänger snickerspappert och försvinner ut till verkligheten. Där står jag kvar själsligt blåslagen - när åt han upp snickersen? var tar han på med sina smutsiga händer? Nicht geil.

På Schönfelder existerar ingen hierarki, bara en massa människor som är helt beroende av en snygg, fräsch toalett. Man går runt i sina blåa proletär-byxor och förbi går piloter med sina minibagage och hundögon som hälsar 'Hallo'. Oh, I so got the power.

Annars är det ett jävla skitjobb, och det är ensamt - jag och min tequilastinkande vagn. Jag blev inkallad till specialtullen där någon klant hade smackat en flaska Tequila. Wunderbar! Mina kollegor är dessutom 150 år äldre än jag så de enda jag kan stötta mig med är bistorpojkarna och säkerhetsvakter, och vidriga portugiser som håller en helt oförståerlig monolog. Det är inte särskilt lockande.

suffering equals creativity equals good time in Berlin equals happy life

RSS 2.0