Smack my ass and call me Judy

Tre dagar flyter ihop så lätt, helt plötsligt har hela helgen gått och Berlin känns hemavid, hela Neukölln är mitt vardagsrum där det ständigt står en öppnad vinflaska på lut och där Baklava är alldeles för sött men vem kan motstå! Det är som att hoppa från tionde våningen och bara falla rakt ner, det viner i öronen men det är alldeles stilla, lika tryggt som när U-bahn susar förbi. Och sedan bara några meter kvar och jag står på Hauptbahnhof och väntar på att solen skall gå upp och sedan faller jag rakt in i en gigantisk luftmadrass som tar emot hela ens kraft. Därefter kan man bara ligga där och mysa. Och förhoppningsvis kommer det några andra fallande från himmlen som joinar in. Men jag dog inte. Det var ju bra.

Jag skulle vilja ta en massa bilder aber kein kamera. Det finns så mycket att se och sådant som inte finns som man borde upptäcka. Har någon förresten hört om bar Rosen eller Rosé vid Ostkreuz? Det skall vara precis som Kaffee Bürger.

Nu kallar verkligheten och jag måste tjäna mitt uppehälle. There´s more to come! Bis dann!