Smack my ass and call me Judy

Som medlem i headset-klubben får man lära sig ett och annat. Det finns inget som heter kommunikation. Mestadels sitter jag och blåser in i min mick, blundar och låtsas att det är havet. Sedan kommer något jävla flarne upp i snäckan och undrar vad fan jag håller på med. Ingen är beredd att prata med en främling på knacklig tyska. Eller med perfekt tyska heller för den delen. Det är ironiskt det där att ingen vill utbyta lite mänsklig kontakt i fem minuter när vi ägnar hela livet åt att leta efter den.

Let´s face it. Vi är utelämnade åt oss själva och när vi dör är det helt på egen hand. Alina, visst är klockan efter 22 och det är dags att bli lite emo men det behöver nödvändigtvis inte vara blodrött svart och en tår på kinden. Det finns något vackert och nästan lugnande i det. När jag var liten brukade jag tänka på om jorden imploderade skulle det inte finnas något mänskligt liv kvar. Ingen vidare reproduktion. Bara ett stort tomt universa, vindlöst och odramatiskt. Och så skulle det fortsätta i all oändlighet tills en ny osannolik slump inträffade. Och cirka 4,6 miljader år senare skulle nya stolpskott sitta med headset och försöka få något slags mänskligt gensvar på andra sidan luren. Va inte så jävla rädd, vi ska bara prata lite.