Smack my ass and call me Judy

Om exakt en månad spelar Daft Punk i Berlin och vi har biljetter! Wohoo!

Jag är fri! Lämnade tillbaka mina snygga proletärbyxor och gav Herr Nohl mitt kontonummer, vinkade farväl och gjorde en segerdans i hissen på väg ner. Underbara, ljuva frihet! Arbeit macht frei - my ass! Några timmar tidigare hade jag precis kommit hem från en lång, snurrig natt. Mitt Berlinrekord för hemkomst efter utgång är nu nio prick. Vi hade varit instängda på Delicious Doughnut i fem timmar och kom ut på en gata med strålande morgonsol och dundrande aktivitet. Människor var på väg till jobbet, jag var på väg hem. Hem och sedan direkt till min avtalade tid på banken klockan 9:30, fortfarande dragen, rufsigt hår och gårdagens nu slitna outfit. Min mamma skulle varit stolt.


Jag, Alina, Rolf och Hanna

Men kvällen började inte riktigt där, utan på obligatoriska, alltid lika märkligt makalösa Kaffee Burger. Sätter man 60 underfunderliga människor i samma rum är kollisionen dömd att inträffa, det slår aldrig fel och det blir alltid lika bra. Den här kvällen blev jag och Alina avtecknade av den här konstnären.



Vi hämtar ut våra jackor från den här karismatiska snubben och sju timmar senare sover jag i min obäddade säng.



För att sedan väckas tre timmar senare av att våran hyresvärd plingar på för att ha lägenhetsvisning hos oss. Mysigt tänker jag och drar på mig en skjorta och går ut för att hälsa. Då inser jag hur ofantligt många tomma sprit/öl/vin-flaskor vi har stående i köket. Ajaj.

Cyklade till Bürgeramt för att få en skattesedel. Tysklands skattesystem är obegripligt invecklat, så man råds till att anlita en expert. Hur många barn har du? Hur mycket tjänar du? Var bor du? Gillar du glass? Men under mina drygt två timmar som jag satt och väntande på nummer 038 och var nära att kollapsa av törst för att det är in i helvete kvavt här så insåg jag hur mycket jag identifierade mig med turkar.

Turkarna har också ett förflutet som invandrare, det hårda livet att försöka integreras i en bratwurst-kultur. Och de flesta turkarna här i Berlin flyttade hit frivilligt som Gestarbeiter för att leva ett bättre liv. Dessutom är turkgubbar underbart avslappnade, sitter och röker på en bänk hela dagarna.

Var på banken där jag ville öppna ett konto men jag fick vara snäll att komma tillbaka en annan dag eftersom de engelspråkiga anställda var upptagna. Tss...tyskar. Han i kassan tyckte att det var lustigt att jag hade valt SEB-banken, men man är sällan så nationalistisk som när man är utomlands.

En liten orgie i hur karnevalen i Berlin såg ut en regnig söndag. Det var folkligt, festligt, fullsatt!



Det var drygt hundra vagnar men efter två timmar hade bara 40 flutit förbi och jag var återigen dyblöt. Trots att den snälla gubben höll mitt paraply när jag fotograferade. Stämmningen var fantastisk! I månader har hundratals människor jobbat mer eller mindre ideelt för att roa befolkningen i Kreuzberg. Det är äkta kärlek när människor sluter upp för att göra något gemensamt av ren glädje. Visst är det ett kommersiell event men alla som uppträder, spelar musik, dansar, sjunger, skrattar gör det för att det är roligt. Utan att bli för sentimental klockan 01:57 så finner man en symbios av livsglädje på karnevalen.



Mina bästa bilder - "The man of my life" , "Ren surrealism"

I Berlin är det nu Karneval der Kulturen så vi gick dit och skulle uppleva eventet. Några minidoughnuts, falafel och nudlar senare satt vi i gräset med barn springandes omkring med avskyvärda ansiktsmålningar, mäniskor höga som hus och männinskor som rökte på. Sedan pustades och frustades, sedan ösregn, sedan hagel. Gräsmattan tömdes på folk på tre röda och började trängas under träd. Som i en film från 80-talet sprang jag dyblöt genom regnet med rinnande mascara.


Jag hade ingen kamera så jag fick göra en egen avbildning.

Dj Assult - "Ass and titis" - spelade på club 103 så vi gick upp på scen framför de sexistiskt pornografiska bilder som projecerades på en vit duk och skakade rumpan. Dj Assult spelade sin musik på största allvar och det var säkert några läskiga människor i publiken som tog till sig allvaret - men ironin hade inte övergivit oss.

Tack och godnatt Berlin.

Idag vaknade jag upp till stekande, kvälmande, svettig hetta. Hela Berlin står i brand! Gatorna osar och människorna ramlar ihop och dör huxflux. Inte bara gamla människor som i Paris för två år sedan, utan total eliminering, ingen barmhärtighet, värmen sköljer över oss! Vi drunknar utan oaser i synhåll.

Men nu är det långhelg så att man kan ligga utslagen på en gräsmatta drickandes Bionada eller öl och inte tänka på verklighetens grymheter.


Die for you-day

Verklighetens grymheter som råkar vara 10-20 medelålders städare på Gegen bauer-städfirma i Berlin. Mitt jobb började som sagt i tisdags - och avslutades i dag. Jag hade det enklaste jobbet, det mest simpla på hela flygplatsen - städade toaletter och plockade soppåsar. Alltså borde de missar jag antas gjort vara ännu simplare, ännu mindre borde det varit skäl till att sparka mig. Aldrig under mitt yrkesverksamma liv har jag fått minsta tillsägelse, det är logiskt omöjligt för mig att bli kickad p.g.a dåligt arbete.

Jag kunde inte låta bli att bli förbannad över hur jag blev behandlad. Att språksvårigheter inte kan tas med minsta ödmjukhet. Har dom någonsin flyttat till ett helt nytt land där de inte kan språket perfekt? Att bara våga livet, vara modig och utforska det som man tycker är spännande?! Istället för att jobba på samma ställe i 50 år och sedan kolla nedvärderande på den svenska flickan som inte förstår vad man säger för att han pratar i 180! Har du någonsin gjort något med ditt liv, gubbfan!

Ibland kan jag bli så trött på det här landet, det här folket. Hur de vägrar att försöka känna sympati. Hur inkompetenta de är när det gäller engelska. Hur fruktansvärt inskränkta de kan vara när det gäller att anama nya kulturer/människor/språk/what ever.

I mitt vredesmod blåser det upp till storm. Tundrar och blixtrar. Smatter, smatter.



Berlin är en fantastisk stad. Men Tyskland är jag tveksam till.

Jag står inne på herrtoaletten (jag är städare på Flughafen Schönfelder) och in kommer en man med en halväten snickers i näven. Han mummlar något på tyska och ställer sig fram urinoaren. Han knäpper inte igen byxorna, för det har jag upptäckt att det gör man först när man kommer ut från toa, slänger snickerspappert och försvinner ut till verkligheten. Där står jag kvar själsligt blåslagen - när åt han upp snickersen? var tar han på med sina smutsiga händer? Nicht geil.

På Schönfelder existerar ingen hierarki, bara en massa människor som är helt beroende av en snygg, fräsch toalett. Man går runt i sina blåa proletär-byxor och förbi går piloter med sina minibagage och hundögon som hälsar 'Hallo'. Oh, I so got the power.

Annars är det ett jävla skitjobb, och det är ensamt - jag och min tequilastinkande vagn. Jag blev inkallad till specialtullen där någon klant hade smackat en flaska Tequila. Wunderbar! Mina kollegor är dessutom 150 år äldre än jag så de enda jag kan stötta mig med är bistorpojkarna och säkerhetsvakter, och vidriga portugiser som håller en helt oförståerlig monolog. Det är inte särskilt lockande.

suffering equals creativity equals good time in Berlin equals happy life

Lyckorus blandat med skräck, andvändandet av utropstäcken är skräckinjagande. Jag är säker i Berlin, men vuxenlivet hägrar. Det enda som kan rädda mig är klubbkulturen, gröna lampor, röda lampor, mina pappersbollar, solen, film. Dör jag imorgon är det en total förlust för alla inblandade. Lucky outlines* för att jinxa hela projektet. När jag tog bussen ner i mars tänkte jag på detta ögonblick, när jag kan bocka av fllertalet punkter som är en del av Projekt Berlin.

Projekt #1

Steg 1: flytta till Berlin
Steg 2: skaffa sysselsättning som inkluderar tyskövning
Steg 3: skaffa sysselsättning som inkluderar lön om inte föregående gör det
Steg 4: gå med i improvisationskurs
Steg 5: hitta en konversationskurs att gå med i

Hinna med så många klubbar som möjligt
              

Det är fortfarande så drömskt overkligt att flytta till en annan stad där språket fortfarande är ett virrvarv med obegripliga ord och människorna helt skilda från den mentalitet som jag alltid har levt med. Transformationen har gått så fort men varje förändring har likaväl varit så osynlig, men kanske inte alltid så oskyldig.

I ett liv helt utan kontinutet eller stabilitet börjar hjärnan skapa sina egna rutiner som inte alls kan länkas till några tidpunkter/dagar/människor etc. Man går runt i ett töcken helt utan mening eller innehåll. Men så kan man inte leva därför fyller man med vad som passar. Och det är där det blir intressant - kanske är det det som man borde fylla livet med om man inte hade en piska i ryggen som tvingar en att bringa bröd till samhället. Så mycket gladare man skulle vara. Lycka är ändå det som räknas i slutändan, att ge en skön stämmning på det man gör och inte låta sig trycka sig ner av skuldkänslor eller bitterhet.

Jag kanske lever i en bubbla av naivitet eller så är jag ignorant. Men snart finns jag inte mer (tid är relativt) och det som flimmrar förbi min näthinna måste ge mig glädje, eller åtminstone välbehag.

*Dj Mehdi

Nu kom jag hem. Med en skenmanöver tinitus från de svidande fötterna och en arg hälsenan så kan livet inte betraktas som bra, bättre, bäst!
Om min kropp förbannar mig för en torsdagskvälls utgång så tackar min påstodda själ den lille skäggige mannen på Hallesches Tor.



Min Redbull börjar tappa sin effekt nu men tidigare fick all ihopsamlad energi utlopp under några timmar på Club 103 när Justice spelade. Det var underbart, skönt, fritt, kraftfullt, magiskt, organiskt, åh så underbart. Det pumpar in i kroppen och man kan inte böja sig för musiken, man dras med och rör sig med hela rörelser, fullt ut, inga hämningar. Det här var bara början. Daft Punk blir stora skalvet. För att inte höja förhoppningarna.

 
                                                                    Mitt hår och Justice.

Det var inte bara inne på klubben som Justice fanns. Vi käkade falafel i innan på konserten och in kommer ett gäng. Justice, vilka annars. Låt mig vara groupie för en kväll men under en timma käkade vi falafel med Justice. Här var kvälllen redan gjord men det fortsätter när spelningen börjar. Vi plöjer oss fram genom massan av människor som tränger sig på dansgolvet. Smalt med utrymme men vi lyckas eliminera de som står framför dj-båset och ersätter platserna med oss. Skaka rumpan, tappa greppet, falla in i havet av människor och svettas med 10 000 andra människor som fullkomligt går upp i brallorna för truddelutterna.

Mmm, den här dagen kunde inte startat bättre!

Senare bildar vi ett band.

Jag tror starkt på att genom att se tv-serier som utspelar sig i sjukhusmiljö så blir man frisk. Därför har jag byggt ett bo i min säng tillsammans med min vän MacBook och ett tjugotal avsnitt av Scrubs. Kanske hade det gått snabbare om jag hade Days of Our Lives men jag var inte sjukligt besatt av korrupta kniven-i-ryggen-relationer, minnesförlust och frekvent kidnappning under hösten. If only.

Men nu sänker sig mörkret över Berlin och jag har redan sovit en tredjedel av min nattsömn, tur att Alina väckte mig när hon kom inspringande skrikandes att Justice spelar på club 103 på Torsdag. Ett skräckblandat uppvaknande med ren och skär glädje. En dag att återigen beblanda sig med världen utanför. Jag tror att jag börjar bli lite avskärmad från verkligheten, nu när jag inte varit ute sedan i...fredags! Oh my God!

Nu skall jag kurera mig ytterligare med lite Scrubs men det finns alltid en bieffekt. Jag har börjat kommentera mitt liv. Tyst. För mig själv. Ooops.      

Min bloggfrekvens har varit låg ett par dagar då jag har varit hjälplöst sjuk, legat i sängen och tittat på Scrubs.

Men detta var efter att jag hade varit på en pingpong-bar i Neuköln - och det var inte Dr Pong (ett helt annat ställe!) och träffat en av de här kottarna. Musiken har varit melakoliskt perfekt under mina ligga-i-sängen-dagar.



Förresten är pingpong ett underskattat spel. Det är:
1. Enkelt och lättförståeligt
2. Kort och effektivt
3. Inte helt intelligensbefriat
4. Vem som helst kan med lite god vilja göra en elak serv
5. Man kan skada andra människor

Trots den otrevliga upplevelsen med kontrollanterna så hade vi faktiskt ett mål med vår resa som jag vill berätta lite om. Egentligen borde jag inte romatisera förorten men som staden -och framtiden-student så är det lite fascinerande. Åker man till Berlin borde man kolla in hela staden - som sägs vara enorm, men som man inte märker om man bara håller till i Mitte, Kreuzberg och resten av A-zonen. Den är enorm. Bilderna säger mest.




Förortsbetong.


Inne i en glasseria. E-ämnen växer på träd.

Det är lördag mitt på dagen, solen skiner och livet på en spårvagn på väg till förorten kunde inte vara bättre. En halvtimma senare har allt ställts på sin spets och det är inte lika rosenrött. Två kontrollanter har dragit av oss från vagnen. I vetskapen om att både Magnus och Alina kan ta med sig två personer hela helgen på deras Semesterticket så köpte jag ingen biljett. Det visade sig vara fel, fel, fel.

GRRRR! Så idag åkte vi till BVG (motorn för ruljansen kollektivtrafik) och skulle förklara situationen och där satt en fetlagd, äcklig tysk som prålade med sitt kors hängandes på bröstet utan ett tecken att visa lite ödmjukhet. Nope, 40 euro, tack. AHHHHHHHH!

Dessutom när man kommer dit står det två jävla vakter som kollar att man verkligen har ett ärende. Tysk jävla fascistisk byråkrati!

Jag blir så trött.
 

Nu vet jag att mina päron i Sverige har tittat på väderleksrapporten och konstaterat att det regnar i Berlin. Choko Cookies och Scrubs förhöjer porlandet. Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Träffade Atilio, drack kaffe och studerade Tip Berlin. Den perfekta guiden skulle visa mig Berlins klubbar, vi hade sju att fylla natten med. Men några tequilla senare orkade vi inte lämna lägenheten. Men jag skrev något som kan vara början på en roman.

Ser allting i små korta blixtar spm* bildar ett myrornas krig tänk om jag inte kommer ihåg att det var jag som skrev det här skumt det var jag eller var det jag? Nu vet jag inte längre. Jag tror att det är för att han stampar med foten. Kanske är det hans kropp i alla fall. Nu var det ett sådant här. Fan. Glömde av...vilka...hollywood-moment. Fan det är något som låter därute. Är kranen inte avstängd?

Aphex Twin

Vi åt varsin tomat med ett blad basilika och parmesan. Gud vad jag är törstig.

Horace Engdal kommer ut genom den blankpolerade vita dörren: "nobelpriset i litteratur 2027 går till Sara...blabla..." För det kommer alltid att vara Horace som anonserar ut vinnaren. Han kommer att klonas igen och igen, tills inga likheter går att finna. Den första klonen är troligen inte heller en identisk kopia. Den femte lämnar allt till fantasin.

Skogsfest i Karsthof varje söndag och vi var där tills sena natten. Sand mitt ute i ingenstans exlusive vatten. Så borde varje dag vara, vilket är fullt möjligt. Omöjligt med vårt kapitalistiska system dock. Om man bara var mer livsnjutande och mindre girig. Naiv ideologist, javisst.


Min t-shirt efter en dag på stranden.

Fuck for forest var där och gick runt med sina vimplar och skyltar "fuck for a better world". Dom var från Norge och var fast bestlutna om att övertala oss "to just go around the corner..." En mysig organisation men jag var mer intresserad av nattamat.

*Magnus påpekade att jag o:et fattades, och drog slutsatsen att jag inte tycker om vokaler, och att jag i framtiden kommer att byta ut alla mot 'p'. Maybe I will! Det kommer att bildas en sekt som försöker dechiffrera mina inlägg. En äkta kult. Sedan får jag träffa Kristoffer Lundström.

Klockan tio i morses läste jag tidningen - elektroniskt - och blev genuint upprörd. Ingen ilska som "det här snackar vi om runt middagsbordet" eller "diskuterar vilt under fikan på jobbet och sedan glömmer det vid lunch". Det var snare den typen av ilska som kan reflekteras i vad Voltair sa "jag delar inte din åsikt men jag är beredd att döda för din rätt att ha den". Krönikan har inget dirket sammband med citatet, men det är talande.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=421&a=343955


Brutalt.

Om exakt en månad upphör min unga ungdom! Tur att jag bor i Berlin och slipper åldersparanoia.

Min eventuella träff blev avblåst så jag kollade på Top Model tillsammans med Alina och Magnus. Mysig hemmakväll.

Ointressant dag dock. Hålrum är, hålrum är, hålrum är. Gick bara ut för att köpa mjölk och de fantasitiska Vollmilch Bonbons.

Betalade hyran, men banken hade förstås lunchstängt - är banker någonsin öppna? Istället åkte jag till Volkspark Hasenheide, köpte med mig Petit au Lait och ett äpple. Det skulle människorna i parken veta att jag hade 800 euro i fickan - då hade de inte kollat så konstigt på mig när jag fotograferade mina fötter.



När jag hade betalt hyran åkte jag till Jobshop och där tänker dom fixa ett jobb åt mig. Tänker jag mig. Sedan cyklade jag hem igen och socialiserade med mina mitbewohner som övertalade mig att följa med till deras föreläsning om Östersjöområdets politiska blahblah. Hellre det än surfa på nätet en hel kväll. Jag ritade av professorn och slölyssnade på hans malande om ointressanta is-visiter över skandinavien.
 
                                      

Efter föreläsningen kulminerade kvällen dock. Vi spelade elektronisk fia med knuff på en urskön bar kallad Yesterday som kändes precis som the Beatles senare låtar; stora bin hängde från taket; solrosor klädde väggar och tak; mycket färggranna tyger; och en påkläd skyltdocka stod i baren. Där blev vi kvar i några timmar drickandes öl och apfelschorle, spelandes några parit fia med knuff. Berlin i ett nötskal.

*Scen från Lost in Translation

Jag står på Lausitzer Platz och ser ut över horden av människor som har samlats här denna soliga 1:a maj. Rytmisk bas vrålar ut ur flertalet högtalare och konstaplarna småmummlar i grupper runtomkring, tittar sig försynt över axeln och inser sitt övermod. De minimala lastbilarna börjar rulla smått, svartkläda punkare med regnbågens färger på knoppen noterar vinddraget. Människor med öl i handen, pojkar med bar överkropp och Kalle Anka-kläd brud tittar sig fånigt om och dras med av den rebelliska vibrationen.

Femton utkläda till clowner fångar all uppmärksamhet, suger till sig linserna. Min med. Vi funderar på vad deras poäng är medan de frenetiskt viftar med vimplar av glitter och dansar i takt till musiken och sedan gör en "huddle up". Vi står mållösa och jag lite småfnittrig.



Tåget fortsätter och jag dokumenterar allt som tänkas kan. "Anarchy and Luxury" är dagens bästa. Men hur mycket det än känns som Cortegén vilar det ett allvar över händelsen. Tysklands samhällssystem är inte vad det borde vara - no shit! - hög arbetslöshet, integrationsproblem, överbetalda storpampar, dessuom snedvriden moral och sjuhelvetes kvinnosyn. Tur då att det finns en hel dag som vi kan lösa världssvälten på.

Översvallade med intryck gick vi och köpte glass - zwei Kugeln mit Ingwer und Schokolade. Mumsigt.

Gahh! Tre event och ett av dem är Welle: Erdball - har visserligen bara lyssnat på dem en månad sedan jag fick tips av Hugo men MHHHM (svart, gigantisk, amerikansk Mama fyller i). Tysk synt/goth när den är som bäst. De spelade alla låtar jag ville höra - det vill säga de fyra från myspace (lyssna in: www.myspace.com/funkbereit) - och de framförde en fantastisk show. Synt som annars förknippas med stela monotona rörelser krossades på klubb K17 i ett enda slag. Visst robotddansade dom, men tillsammans med ballonger, sprejserpentiner och snurrande lysdioder. En fröjd för ögat samtidigt som hela bröstkorgen vibrerar av basen. I mitten av konserten tar han dessutom fram en "Super acht".



Publiken skriker "Zugabe!" och Welle kommer ut på gång, på gång, på gång. Men det är aldrig ett halvhjärligt framträdande, elektroniska pistoler plockas fram och koregraferade danser framförs. Aah! Tar det aldrig slut?!!! Mannen som står några meter ifrån och tar upp fem kvadratmeter viftar fortfarande frenetiskt med armarna och är helt uppe i sig själv.

Natten avslutas på ett obligatoriskt halvsunkigt döner-ställe, men tar tacksamt emot min falafel. 20 euro fattigare men en erfarenhet rikare - kan det vara mindre medelsvensson.