Smack my ass and call me Judy

Nu kom jag hem. Med en skenmanöver tinitus från de svidande fötterna och en arg hälsenan så kan livet inte betraktas som bra, bättre, bäst!
Om min kropp förbannar mig för en torsdagskvälls utgång så tackar min påstodda själ den lille skäggige mannen på Hallesches Tor.



Min Redbull börjar tappa sin effekt nu men tidigare fick all ihopsamlad energi utlopp under några timmar på Club 103 när Justice spelade. Det var underbart, skönt, fritt, kraftfullt, magiskt, organiskt, åh så underbart. Det pumpar in i kroppen och man kan inte böja sig för musiken, man dras med och rör sig med hela rörelser, fullt ut, inga hämningar. Det här var bara början. Daft Punk blir stora skalvet. För att inte höja förhoppningarna.

 
                                                                    Mitt hår och Justice.

Det var inte bara inne på klubben som Justice fanns. Vi käkade falafel i innan på konserten och in kommer ett gäng. Justice, vilka annars. Låt mig vara groupie för en kväll men under en timma käkade vi falafel med Justice. Här var kvälllen redan gjord men det fortsätter när spelningen börjar. Vi plöjer oss fram genom massan av människor som tränger sig på dansgolvet. Smalt med utrymme men vi lyckas eliminera de som står framför dj-båset och ersätter platserna med oss. Skaka rumpan, tappa greppet, falla in i havet av människor och svettas med 10 000 andra människor som fullkomligt går upp i brallorna för truddelutterna.

Mmm, den här dagen kunde inte startat bättre!

Senare bildar vi ett band.