Smack my ass and call me Judy

Lyckorus blandat med skräck, andvändandet av utropstäcken är skräckinjagande. Jag är säker i Berlin, men vuxenlivet hägrar. Det enda som kan rädda mig är klubbkulturen, gröna lampor, röda lampor, mina pappersbollar, solen, film. Dör jag imorgon är det en total förlust för alla inblandade. Lucky outlines* för att jinxa hela projektet. När jag tog bussen ner i mars tänkte jag på detta ögonblick, när jag kan bocka av fllertalet punkter som är en del av Projekt Berlin.

Projekt #1

Steg 1: flytta till Berlin
Steg 2: skaffa sysselsättning som inkluderar tyskövning
Steg 3: skaffa sysselsättning som inkluderar lön om inte föregående gör det
Steg 4: gå med i improvisationskurs
Steg 5: hitta en konversationskurs att gå med i

Hinna med så många klubbar som möjligt
              

Det är fortfarande så drömskt overkligt att flytta till en annan stad där språket fortfarande är ett virrvarv med obegripliga ord och människorna helt skilda från den mentalitet som jag alltid har levt med. Transformationen har gått så fort men varje förändring har likaväl varit så osynlig, men kanske inte alltid så oskyldig.

I ett liv helt utan kontinutet eller stabilitet börjar hjärnan skapa sina egna rutiner som inte alls kan länkas till några tidpunkter/dagar/människor etc. Man går runt i ett töcken helt utan mening eller innehåll. Men så kan man inte leva därför fyller man med vad som passar. Och det är där det blir intressant - kanske är det det som man borde fylla livet med om man inte hade en piska i ryggen som tvingar en att bringa bröd till samhället. Så mycket gladare man skulle vara. Lycka är ändå det som räknas i slutändan, att ge en skön stämmning på det man gör och inte låta sig trycka sig ner av skuldkänslor eller bitterhet.

Jag kanske lever i en bubbla av naivitet eller så är jag ignorant. Men snart finns jag inte mer (tid är relativt) och det som flimmrar förbi min näthinna måste ge mig glädje, eller åtminstone välbehag.

*Dj Mehdi