Smack my ass and call me Judy

Jag är fri! Lämnade tillbaka mina snygga proletärbyxor och gav Herr Nohl mitt kontonummer, vinkade farväl och gjorde en segerdans i hissen på väg ner. Underbara, ljuva frihet! Arbeit macht frei - my ass! Några timmar tidigare hade jag precis kommit hem från en lång, snurrig natt. Mitt Berlinrekord för hemkomst efter utgång är nu nio prick. Vi hade varit instängda på Delicious Doughnut i fem timmar och kom ut på en gata med strålande morgonsol och dundrande aktivitet. Människor var på väg till jobbet, jag var på väg hem. Hem och sedan direkt till min avtalade tid på banken klockan 9:30, fortfarande dragen, rufsigt hår och gårdagens nu slitna outfit. Min mamma skulle varit stolt.


Jag, Alina, Rolf och Hanna

Men kvällen började inte riktigt där, utan på obligatoriska, alltid lika märkligt makalösa Kaffee Burger. Sätter man 60 underfunderliga människor i samma rum är kollisionen dömd att inträffa, det slår aldrig fel och det blir alltid lika bra. Den här kvällen blev jag och Alina avtecknade av den här konstnären.



Vi hämtar ut våra jackor från den här karismatiska snubben och sju timmar senare sover jag i min obäddade säng.



För att sedan väckas tre timmar senare av att våran hyresvärd plingar på för att ha lägenhetsvisning hos oss. Mysigt tänker jag och drar på mig en skjorta och går ut för att hälsa. Då inser jag hur ofantligt många tomma sprit/öl/vin-flaskor vi har stående i köket. Ajaj.