Smack my ass and call me Judy

Jag står på Lausitzer Platz och ser ut över horden av människor som har samlats här denna soliga 1:a maj. Rytmisk bas vrålar ut ur flertalet högtalare och konstaplarna småmummlar i grupper runtomkring, tittar sig försynt över axeln och inser sitt övermod. De minimala lastbilarna börjar rulla smått, svartkläda punkare med regnbågens färger på knoppen noterar vinddraget. Människor med öl i handen, pojkar med bar överkropp och Kalle Anka-kläd brud tittar sig fånigt om och dras med av den rebelliska vibrationen.

Femton utkläda till clowner fångar all uppmärksamhet, suger till sig linserna. Min med. Vi funderar på vad deras poäng är medan de frenetiskt viftar med vimplar av glitter och dansar i takt till musiken och sedan gör en "huddle up". Vi står mållösa och jag lite småfnittrig.



Tåget fortsätter och jag dokumenterar allt som tänkas kan. "Anarchy and Luxury" är dagens bästa. Men hur mycket det än känns som Cortegén vilar det ett allvar över händelsen. Tysklands samhällssystem är inte vad det borde vara - no shit! - hög arbetslöshet, integrationsproblem, överbetalda storpampar, dessuom snedvriden moral och sjuhelvetes kvinnosyn. Tur då att det finns en hel dag som vi kan lösa världssvälten på.

Översvallade med intryck gick vi och köpte glass - zwei Kugeln mit Ingwer und Schokolade. Mumsigt.