Smack my ass and call me Judy

Det finns något magiskt över avgångsklasser i konst, de är banne mig de bästa konstnärerna. De kommer aldrig att bli bättre än när de knåpade på sina stilleben och dekorerade toaletter. Passionerade och villiga, om ändock lite för ideologiska människor som får ett tillfälle i livet att absorbera hela sin tid åt konsten. Därför har jag börjat avguda Udk - Universitet der Künste - som har terminsavslutningar. Jag käkar prickekorvsmacka åker iväg tjugo minuter i och är dödstrött när jag kommer fram fem minuter över, sjunker ner i stolen, lutar huvudet bakåt och...super in. Atmosfären. Passionen. Den bästa typen av avslappning. Som när man hade EQ-övningar i skolan och låg på blåa plastmattor och lyssnade på klassisk musik.

Anledningen till att jag kom dom där fem minuterna försent var dels för att 1. trafikljus tenderar att vara röda då och då och jag vågar inte trotsa "die Politzei", samt för att 2. man kör in i duvor. Man åker fram på cykelbanan i hög hastiget, håret virvlar osv. Sedan möter man en skock duvor som pickar runt helt ovetandes och tydligen helt oförmögna att mäta vilken hastighet man håller (23 km/h!).



Så överraskade lyfter de sina vingar och flyger rakt emot närmaste figur i rörelse, det vill säga jag, utan att väja. De bara fortsätter i samma kurs. Som om de vore blinda. När jag var liten brukade jag läsa Kalle Anka och i en serie som jag kommer ihåg specifikt hade Farbror Joakim duvor som arbetade för att leta efter fel hos diamanter eller liknande. Kalle Anka-serierna brukar alltid vara trovärdiga, Carl Barks var extremt petig med detaljer. Så vad i helvete är fel på fåglarna i Berlin?! Tillslut kommer vi råka ut för en fontalkrock, och det är inte jag som kommer att få ta den största smällen.