Smack my ass and call me Judy

Min bloggfrekvens har varit låg ett par dagar då jag har varit hjälplöst sjuk, legat i sängen och tittat på Scrubs.

Men detta var efter att jag hade varit på en pingpong-bar i Neuköln - och det var inte Dr Pong (ett helt annat ställe!) och träffat en av de här kottarna. Musiken har varit melakoliskt perfekt under mina ligga-i-sängen-dagar.



Förresten är pingpong ett underskattat spel. Det är:
1. Enkelt och lättförståeligt
2. Kort och effektivt
3. Inte helt intelligensbefriat
4. Vem som helst kan med lite god vilja göra en elak serv
5. Man kan skada andra människor

Trots den otrevliga upplevelsen med kontrollanterna så hade vi faktiskt ett mål med vår resa som jag vill berätta lite om. Egentligen borde jag inte romatisera förorten men som staden -och framtiden-student så är det lite fascinerande. Åker man till Berlin borde man kolla in hela staden - som sägs vara enorm, men som man inte märker om man bara håller till i Mitte, Kreuzberg och resten av A-zonen. Den är enorm. Bilderna säger mest.




Förortsbetong.


Inne i en glasseria. E-ämnen växer på träd.

Nu vet jag att mina päron i Sverige har tittat på väderleksrapporten och konstaterat att det regnar i Berlin. Choko Cookies och Scrubs förhöjer porlandet. Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Träffade Atilio, drack kaffe och studerade Tip Berlin. Den perfekta guiden skulle visa mig Berlins klubbar, vi hade sju att fylla natten med. Men några tequilla senare orkade vi inte lämna lägenheten. Men jag skrev något som kan vara början på en roman.

Ser allting i små korta blixtar spm* bildar ett myrornas krig tänk om jag inte kommer ihåg att det var jag som skrev det här skumt det var jag eller var det jag? Nu vet jag inte längre. Jag tror att det är för att han stampar med foten. Kanske är det hans kropp i alla fall. Nu var det ett sådant här. Fan. Glömde av...vilka...hollywood-moment. Fan det är något som låter därute. Är kranen inte avstängd?

Aphex Twin

Vi åt varsin tomat med ett blad basilika och parmesan. Gud vad jag är törstig.

Horace Engdal kommer ut genom den blankpolerade vita dörren: "nobelpriset i litteratur 2027 går till Sara...blabla..." För det kommer alltid att vara Horace som anonserar ut vinnaren. Han kommer att klonas igen och igen, tills inga likheter går att finna. Den första klonen är troligen inte heller en identisk kopia. Den femte lämnar allt till fantasin.

Skogsfest i Karsthof varje söndag och vi var där tills sena natten. Sand mitt ute i ingenstans exlusive vatten. Så borde varje dag vara, vilket är fullt möjligt. Omöjligt med vårt kapitalistiska system dock. Om man bara var mer livsnjutande och mindre girig. Naiv ideologist, javisst.


Min t-shirt efter en dag på stranden.

Fuck for forest var där och gick runt med sina vimplar och skyltar "fuck for a better world". Dom var från Norge och var fast bestlutna om att övertala oss "to just go around the corner..." En mysig organisation men jag var mer intresserad av nattamat.

*Magnus påpekade att jag o:et fattades, och drog slutsatsen att jag inte tycker om vokaler, och att jag i framtiden kommer att byta ut alla mot 'p'. Maybe I will! Det kommer att bildas en sekt som försöker dechiffrera mina inlägg. En äkta kult. Sedan får jag träffa Kristoffer Lundström.

Jag står på Lausitzer Platz och ser ut över horden av människor som har samlats här denna soliga 1:a maj. Rytmisk bas vrålar ut ur flertalet högtalare och konstaplarna småmummlar i grupper runtomkring, tittar sig försynt över axeln och inser sitt övermod. De minimala lastbilarna börjar rulla smått, svartkläda punkare med regnbågens färger på knoppen noterar vinddraget. Människor med öl i handen, pojkar med bar överkropp och Kalle Anka-kläd brud tittar sig fånigt om och dras med av den rebelliska vibrationen.

Femton utkläda till clowner fångar all uppmärksamhet, suger till sig linserna. Min med. Vi funderar på vad deras poäng är medan de frenetiskt viftar med vimplar av glitter och dansar i takt till musiken och sedan gör en "huddle up". Vi står mållösa och jag lite småfnittrig.



Tåget fortsätter och jag dokumenterar allt som tänkas kan. "Anarchy and Luxury" är dagens bästa. Men hur mycket det än känns som Cortegén vilar det ett allvar över händelsen. Tysklands samhällssystem är inte vad det borde vara - no shit! - hög arbetslöshet, integrationsproblem, överbetalda storpampar, dessuom snedvriden moral och sjuhelvetes kvinnosyn. Tur då att det finns en hel dag som vi kan lösa världssvälten på.

Översvallade med intryck gick vi och köpte glass - zwei Kugeln mit Ingwer und Schokolade. Mumsigt.

Gahh! Tre event och ett av dem är Welle: Erdball - har visserligen bara lyssnat på dem en månad sedan jag fick tips av Hugo men MHHHM (svart, gigantisk, amerikansk Mama fyller i). Tysk synt/goth när den är som bäst. De spelade alla låtar jag ville höra - det vill säga de fyra från myspace (lyssna in: www.myspace.com/funkbereit) - och de framförde en fantastisk show. Synt som annars förknippas med stela monotona rörelser krossades på klubb K17 i ett enda slag. Visst robotddansade dom, men tillsammans med ballonger, sprejserpentiner och snurrande lysdioder. En fröjd för ögat samtidigt som hela bröstkorgen vibrerar av basen. I mitten av konserten tar han dessutom fram en "Super acht".



Publiken skriker "Zugabe!" och Welle kommer ut på gång, på gång, på gång. Men det är aldrig ett halvhjärligt framträdande, elektroniska pistoler plockas fram och koregraferade danser framförs. Aah! Tar det aldrig slut?!!! Mannen som står några meter ifrån och tar upp fem kvadratmeter viftar fortfarande frenetiskt med armarna och är helt uppe i sig själv.

Natten avslutas på ett obligatoriskt halvsunkigt döner-ställe, men tar tacksamt emot min falafel. 20 euro fattigare men en erfarenhet rikare - kan det vara mindre medelsvensson.

Jag snodde från mina surt förvärvade pengar när jag var Colours där man köper kläder i kilopris. Bälte, två schalar och en blå herrskjorta för 8 euro. Superduper. Sedan en sväng till obligatoriska lördags-HM. Men då hade jag redan belastat mitt konto tillräckligt.

Sedan till den hittills mest intressanta kvällen. Vi hade förberett oss, längtat, trånat, suktat efter den stora kvälllen när Kavinsky skall spela på Rio. Men så kom en privatfest i Kreuzberg emellan. En liten oskyldig förfest hemma hos Hanna med GT och sedan iväg. Det var tanken.

I stället flashade jag brösten för Hannas mitbewohner. Helt oavsiktligt givetvis. Jag skulle bara bestämma mig för i fall jag skulle ha t-shirt under linnet eller inte och tog därför av mig hela kreaktionen. Vänder mig bort från Alina och Hanna till motsatt rikting, så att de inte skulle se skapelsen, där Hannas mitbewohner sitter i soffan och pratar i telefon. En svag kontur av att någon satt i soffan nåde min nervcentral men min reaktionsförmåga var långsam - blottningen var ett faktum. Jag lyckades få ur mig en, kanske överflödig, ursäkt och meningen: "yeah, I got nice tits, huh". Sedan gick vi.

180 000 tyskar på 130 kvadrat och senare 15 svenskar på festen i Kreuzberg. Mycket trevligt och en del händelser som jag skall låta vara osagda i respekt för andra, men hamnade slutligen sittandes på ett golv diskuterandes dadaism. Kunde inte låta Max Ernst vara utanför. Efter ljuvlig "Doppel Cheesburger" på BK så åkte vi hem till sängen. Sömn, åh sömn.

Nog för att det bor chilenare vid Hermannplatz så är det inte mycket man kan göra när begäret sätter in. Vi öppnar dörren till Alinas rum och ett moln av rök bolmmar ut och då är det några minuter till sista U-bahn går till nattöppna McDonalds.

En halvtimma senare har tre cheesburgare och en äpplepaj lämnat min bricka. Ack, vilken dekadens! Men vårt största problem är nu hur vi skall ta oss hem. Det är två timmar tills tågen börjar gå igen och det kanske man kan vänta på. Varsin flaska öl av två fransmän håller en sysselsatt i några minuter. Men de är gamla och fulla så vi kutar till närmsta buss som turligt nog går vägen hem till Gneisenaustraße.

Ljuvliga säng!

Sitter i Alinas rum och fem doftljus står på bordet. Dekadensen är total. Inget jobb, en flaska vin på en onsdag och en härlig utgång så snart mina knarkarvänner behagar repa sig från jointen. Jag å andra sidan är snetänd på livet.

Återkommer i morgon med ett bättre och utförligare inlägg.

Låt säga att man står på dansgolvet och så börjar Peaches dunka, bröstkorgen vibrerar och hjärnan simuleras av euforin som låten utgör. Då kickar det in - den queer-feminisktiska agendan. Kaboom! Och du vet ingenting.

Krigsföring på hög nivå.