Smack my ass and call me Judy

Jag stötte in i två italienare idag. De ville ha en nyckel av mig. Som jag inte hade, men som fanns på Imbiss Sonnengarten vid s-bhf Sonnenallee. Så jag var tvungen att cykla dit och hämta nyckeln. Men först skulle jag förklara för italienarna att de kunde stanna kvar och inte behövde följa med. På engelska. Det gick åt helvete.

Jag har alltid trott att italienarna kunde snacka ungefär lika mycket engelska som fransmännen. Man börjar snacka lite på deras språk, sedan har man halva inne och kan övergå till engelska. Det var nog där jag misslyckades - jag sa inget på italienska. Jag hade glömt allt jag lärt mig och det jag lärt mig var mest fula ord - merlde, porco dio. Och det kändes ärlig talat inte så smidigt att säga gud är en gris till två (säkert) katolska brudar. Även om jag hade ett starkt maktövertag, även om de inte visste om att jag hade det eftersom de inte fattade vad jag sa.

Well, när engelska inte funkade började jag snacka tyska i stället. Det funkar ju vanligtvis i den här staden. Men! YEAH RIGHT! Nog att de fattar tyska. Den enda intima kopplingen de har till tyskland är genom Hitler, och det genom Moussolini! Inte mycket motiviation där.

Med mitt tredje språk - handrörelser till långsamma, välartikulerade ord lyckades får dem att stanna kvar i trappan medan jag cyklade i väg. "So, You ar'e comin back, 'ere?" "Yes, yes." De fick sin nyckel och var hemskt tacksamma, tackade och tackade. "Oh, well, it was nothing. Thank you, come again!" sa jag och tittade in i deras stora bruna ögon, de log brett och nickade ivrigt. Och då förstod jag.

De hade inte förstått ett dyft.

En blogg med en hel kategori för japanskt godis! Galet!

Men ack, så trevligt.

http://www.giantjeansparlor.net/archives/candy_friday/

Superkort! Berlin är ju en stor stad som jag vanligtvis är ganska duktig på att irra runt i. Men igår - att hitta till vineriet - var en pärs utan dess like! Dödshungrig, magont, frusna vader gick jag gata upp och ner, ner igen, ringde och ringde, traskade och traskade i mörkret endast belyst av några lampor och en spårvagn som svischade förbi emellanåt. Utmattad, utmärglad, utsliten plockade Boris upp mig på Rosenthaler. Jag kunde inte varit mer tacksam!  Jag fick mat och kaka så låt oss ge Berlin en stor applåd för att ha lyckats uppbringa en sådan strålande atmosfär som man endast kan hitta på vineriet! Klapp, klapp. Och kanske inte minst en applåd för att det kommer in försäljare - inte bara som säljer tidningar - utan även haschkakor! Är det inte fantastiskt vilket civiliserat samhälle vi frodas i.

Nu måste jag studera. Middle east! Here I come!

Jag kom på att jag visst kan ta lite bilder. Med min dator!

Hannah, min värd för tillfället, har också gjort lampballonger, fast mina var mer fallossymboler.

Och min tillvaro ser för tillfället ut så här, lite av min boendesituation, men det gör inte så mycket. Jag har knappt varit hemma på tredagar och jag lever på adrenalin och en knäckemacka då och då. Det är nice.


And for you my dearest!

Berlin, min stad i hjärat. Jag älskar ljuden här, luften och att allt är sa okomplicerat  med människorna i den här staden.  Jag har visserligen  ingen fast punkt än men salänge soffsurfar jag hos tyskar, varför begränsa sitt umgänge liksom? Nu, ut pa stan och se pa teater eller film här vid det tyska tangentbordet, finns det nagot bättre sätt att inse att man befinner sig utomlands när vissa bokstäver fattas...

Upp, upp och iväg!

Skogsfest med min ipod och It´s true remixen av Axwell i sköna åtta minuter och sedan fortsatte jag upp på grusvägen till Busy P, hoppande, svängande i min lila mössa. Skulle snart nästan bli överkörd av en blå Volvo. Bilen kom runt hörnet och jag var helt upptagen av min dans och distad Busy att jag inte överhuvudtaget hann inrätta mig i någon "normal" promenadgång. Han skrattade och jag skrattade och livet var underbart.
 
I min lilla stuga (alldeles för liten att skaka rumpan i) satt jag och skrev om pojkar som får gå före i kön och flickor som inte vågar göra misstag när någon plötsligt står utanför min öppna dörr. Totalt hjärtstillestånd och efter allt läsande om myterna kring mäns inneboende ilska inser jag att det i alla fall inte är en känslomässig myt. I en kort sekund är jag tvärsäker på att han kommer anfalla mig, tills jag ser att det är Kenny med lastbilen som undrar varför min dörr är öppen. Puh!

Chock nummer två:
Klockan var nästan åtta och jag skulle snart ta en rast när jag ser en abnormt stor spindel traska runt på väggen. En sådan där spindel som man förväntade sig finnas inuti bölden på kinden i den där historien som man fick skriva på gymnasiet. Jag försökte först få den att klättra över till min tidning, men den ramlade ner på golvet och då försökte jag med ett glas och då stack den bakom sängen. Som jag tänkt spendera natten i. Efter allt kaffe blir det här bara mos och inte en chans att jag kommer att kunna sova i natt.  

Livet på landet är inte så ofarligt som man kan tro. 

Berlin får vänta en sisådär 22 dagar, sedan flyr jag landet och kommer kanske inte tillbaka tills jag blir en sneaky bitch på ålderdomshemmet. När man jobbar där jag jobbar kan jag inte låta bli att fundera på hur jag skall se till att förpesta tillvaron för alla anställda. Min masterplan är att sno mat från köket. Inte för att äta, mer just därför att.

Nästan alla häftiga människor har emigrerat eller invanderat nya städer och det hörs mest hallå...lå...lå. Saknar er. Risken finns att jag ger efter och skaffar Facebook, damn you roomie! Men några tappra själar stannar! Wohoo!

Det här blir ett superkort inlägg, ledsen vänner, men jag har hört att gult är höstens färg. All inspiration får jag av den här snubbens mustasch.

Mitt jobb är en jävla självförtroende-boosting. Varje dag får jag höra: "du har så fint hår", "vad söt du är", "hur känns det att vara så vacker?" - ehm, beats me, "du är så slank och fin". Okej att alla är dementa och inte kommer ihåg att de gjort dagens boost och att det dessutom är det en värld av hängpattar, slaggiga rumpor och rynkiga kinder där jag kanske är vrålsnygg och superfit.  But gosh! Get over yourselfs! Men efter en dag på jobbet kan jag gå hem utan skavanker. Skicka alla pubertala osäkra ungdomar till ålderdomshemmen!

Jag satt och snackade med en tant som bokstavligt talat skriker efter uppmärksamhet hela dagarna. Efter tionde gången hon hade frågat mig vad jag skulle göra efter jobbet och jag svarat ut med vänner, orkade jag inte mer och svarade istället lite lågmält: "ehm...knarka". Hon reagerade som hon alltid brukar göra när man säger något utanför ramarna: "Vad sa du?" Ibland tror jag att de bara låtsas som de inte hör.

Nu är det ingen som tvärs över gården spelar introt på Beethovens nia och sedan abrubt slutar vid samma not om och om igen. Nu är det min pappa som sitter i och plinkar på Fogerty och Simon and Garfunkel.

I lördags kläde ut min storasyster till Bunny och drack drinkar. Hon såg glad ut, hon skall gifta sig med världens bästa Hugo. Vi badade i salt, gott hav och drack champange, men nu står jag i mitt barndoms kök och lär mig sy av min mamma.

Göteborg är inte så skräckinjagande som jag trodde. Men var är mina roomies (oomies, oomies... Where are you, you, you? It´s getting cold, cold, cold...)

Puss vänner!

De senaste dagarna har jag sprungit på avslutningar. Kammarkonsert och Klangvernissage med Universitet der Künste Berlin. Tänkte gå på Dalí idag men det regnade och något som får en att fundera på ifall man verkligen vill ha barn i framtiden eller om man bara skall avlägsna äggstockarna stoppade mig. Såg Breakfast club istället och käkade paracetamol. Väldigt romantiskt.

Om drygt en vecka skall jag till Svedala igen och denna gång kommer jag inte ha bokat någon returbiljett. Men försäkerhets skull lämnar jag kvar alla mina saker i Berlin. Hmm... så väldigt märkligt. Studenten all over, ännu en tid går i graven. Mina underbara roomates flyttar ut, bort, hem och kommer att bo med läskiga tyskar som jag inte förstår vad dom säger. Inga mer sena kvällar liggandes på hallgolvet och se på film, inga perfekta matlådor som står och tinar på köksbänken, inga mer teatraliska utbrott.

Fan. Nu regnar det igen.

Nu skall jag äntligen uppdatera. För en kort resumé så har veckan som gått sedan jag kom tillbaka hem varit som följer. Tove kom hit och vi gick ut för att visa henne makalösa Kaffee Burger. Vi spanade ut över Rosahalter från beachvollyboll-stolar och jag snodde till mig ännu fler tändstickor. Pyromanens problem är nu löst. Det var balkanafton på KB så vi gick snart, efter att U-bahn hade slutat gå, så det endast var vi och en ensam blottare i en busskur. Hanna köpte en kebab istället.

Onsdag,bla,bla, tråkigt... Torsdag vin på Vineriet (snygga toaletter), en titt in på Möbelfabriken där jag åter igen rekommendera Madame Schmetterling för Dj:n i båset, vi kommer att bli stora en dag. Men som alltid hamnar vi på KB och det var balkantema igen men denna gången var det mycket bättre, diskuterad nationalism med en fransman och det visade sig att vi alla bara är människor.

Fredag, lördag, söndag. Sparade pengar, såg Magnolia och gjorde ett misstag. Shit happends och det kanske inte var så farligt ändå. Tisdag testade vi internetbeställning av pizza! I Berlin! I landet där man inte ens kan betala med Visa i stora butiker! Tyskarna vet vad man skall prioritera.

Oh, oh! Höjdpunkten denna veckan, inte att förglömma, celebert besök av Pär Nuder. Två timmar med svensk ekonomisk strategi, globalisering och hur mycket bra socialdemokratern har gjort. Efteråt middag med snittar och vin. Jag skall börja gå på gästföreläsningar varje kväll.

Nu skall jag sluta att skriva och se i fall jag kan hitta en klänning till bröllopet. Så infernaliskt tråkigt.

Cyklade till Bürgeramt för att få en skattesedel. Tysklands skattesystem är obegripligt invecklat, så man råds till att anlita en expert. Hur många barn har du? Hur mycket tjänar du? Var bor du? Gillar du glass? Men under mina drygt två timmar som jag satt och väntande på nummer 038 och var nära att kollapsa av törst för att det är in i helvete kvavt här så insåg jag hur mycket jag identifierade mig med turkar.

Turkarna har också ett förflutet som invandrare, det hårda livet att försöka integreras i en bratwurst-kultur. Och de flesta turkarna här i Berlin flyttade hit frivilligt som Gestarbeiter för att leva ett bättre liv. Dessutom är turkgubbar underbart avslappnade, sitter och röker på en bänk hela dagarna.

Var på banken där jag ville öppna ett konto men jag fick vara snäll att komma tillbaka en annan dag eftersom de engelspråkiga anställda var upptagna. Tss...tyskar. Han i kassan tyckte att det var lustigt att jag hade valt SEB-banken, men man är sällan så nationalistisk som när man är utomlands.

Jag tror starkt på att genom att se tv-serier som utspelar sig i sjukhusmiljö så blir man frisk. Därför har jag byggt ett bo i min säng tillsammans med min vän MacBook och ett tjugotal avsnitt av Scrubs. Kanske hade det gått snabbare om jag hade Days of Our Lives men jag var inte sjukligt besatt av korrupta kniven-i-ryggen-relationer, minnesförlust och frekvent kidnappning under hösten. If only.

Men nu sänker sig mörkret över Berlin och jag har redan sovit en tredjedel av min nattsömn, tur att Alina väckte mig när hon kom inspringande skrikandes att Justice spelar på club 103 på Torsdag. Ett skräckblandat uppvaknande med ren och skär glädje. En dag att återigen beblanda sig med världen utanför. Jag tror att jag börjar bli lite avskärmad från verkligheten, nu när jag inte varit ute sedan i...fredags! Oh my God!

Nu skall jag kurera mig ytterligare med lite Scrubs men det finns alltid en bieffekt. Jag har börjat kommentera mitt liv. Tyst. För mig själv. Ooops.      

Det är lördag mitt på dagen, solen skiner och livet på en spårvagn på väg till förorten kunde inte vara bättre. En halvtimma senare har allt ställts på sin spets och det är inte lika rosenrött. Två kontrollanter har dragit av oss från vagnen. I vetskapen om att både Magnus och Alina kan ta med sig två personer hela helgen på deras Semesterticket så köpte jag ingen biljett. Det visade sig vara fel, fel, fel.

GRRRR! Så idag åkte vi till BVG (motorn för ruljansen kollektivtrafik) och skulle förklara situationen och där satt en fetlagd, äcklig tysk som prålade med sitt kors hängandes på bröstet utan ett tecken att visa lite ödmjukhet. Nope, 40 euro, tack. AHHHHHHHH!

Dessutom när man kommer dit står det två jävla vakter som kollar att man verkligen har ett ärende. Tysk jävla fascistisk byråkrati!

Jag blir så trött.
 

Om exakt en månad upphör min unga ungdom! Tur att jag bor i Berlin och slipper åldersparanoia.

Min eventuella träff blev avblåst så jag kollade på Top Model tillsammans med Alina och Magnus. Mysig hemmakväll.

Ointressant dag dock. Hålrum är, hålrum är, hålrum är. Gick bara ut för att köpa mjölk och de fantasitiska Vollmilch Bonbons.

Gick upp halv två, käkade gröt i fönstret tillsammans med Anna Gavalda. Sedan kom Alina och vi hade bestämt att vi skulle äta frukost på skolgården utanför vårt hus, men 17 000 trappsteg upp till lägenheten är inte värt frukost på asfalt. Vi åt glass i köket istället.

Det märkliga med den här staden är att det inte finns något dygn, och inga veckodagar. Allt fortsätter i all oändlighet, upphör aldrig. Därför känner man antingen alltid prestationsångest, alternativt aldrig om man resonerar "att det kan jag göra senare". Därför finns det även en vara-kultur som inte existerar i Göteborg, för där finns det inget utrymme för det. Men verkligheten pockar ständligt - jag måste skaffa ett jobb.

Idag klippte jag håret och skaffade mig ett jobb. Trodde jag.

Hade fått ett tips om en tibetansk restaurang som sökte servitriser (lägg märke till feminum) så jag traskade dit. Där satt en liten man som bröt på hindi och hade Robin Hood-frisyr.

- Sie suchen Mitarbeiterinnen?

Jo, svarade han, men du måste prata bättre tyska. Okej, det gällde bara att använda sin övertalningsförmåga så jag började få honom att känna sympati för mig genom att säga att jag älskar Berlin men kommer att få åka hem om jag inte får jobb, och kommer dessutom aldrig att lära mig tyska om ingen ger mig en chans. Men det visade sig vara fel person att börja övertala.

Helt plötsligt var han väldigt välvilligt inställd och skrev ner mitt nummer men det första han sa när han kom tillbaka efter att hämtat en penna var att jag var söt. Hur i helvete är det relevant? Sedan kom döttstötten. Han uttryckte sig ungefär så här:
"Om du kommer hit klockan 23 i kväll så äter vi middag och pratar om jobbet så kan vi lösa det."
"Okej" sa jag tveksamt.
"Men kommer du hit i kväll klockan 23 så är jobbet ditt till 100 %"

Det lät ju som om jag bara behöver dyka upp och käka med honom...Oh No! Och nu är det tre timmar kvar tills han förväntar sig att jag desperat skall dyka upp. Jag referar till föregående inlägg: As if.

Jag tror att det beror på det här landets kvinnosyn. Den är vidrig och nere i botten. Werbung här går ut på att dra fram en halvnaken - helst naken - brud så fort det passar sig. För någon känsla har de för tajming. Jag nämner bara första och andra världskriget. Man kan t.ex. köpa mobilanimationer med kvinnor som strippar. Okej att pinup-pennor var heta på 90-talet men lite längre borde man ha kommit i kvinnosynen sedan dess.

Kanske kan jag influera stortyska machomän till en mjuka kaniner.