Smack my ass and call me Judy

Superkort! Berlin är ju en stor stad som jag vanligtvis är ganska duktig på att irra runt i. Men igår - att hitta till vineriet - var en pärs utan dess like! Dödshungrig, magont, frusna vader gick jag gata upp och ner, ner igen, ringde och ringde, traskade och traskade i mörkret endast belyst av några lampor och en spårvagn som svischade förbi emellanåt. Utmattad, utmärglad, utsliten plockade Boris upp mig på Rosenthaler. Jag kunde inte varit mer tacksam!  Jag fick mat och kaka så låt oss ge Berlin en stor applåd för att ha lyckats uppbringa en sådan strålande atmosfär som man endast kan hitta på vineriet! Klapp, klapp. Och kanske inte minst en applåd för att det kommer in försäljare - inte bara som säljer tidningar - utan även haschkakor! Är det inte fantastiskt vilket civiliserat samhälle vi frodas i.

Nu måste jag studera. Middle east! Here I come!

Tillvaron här är lite i absurdum, hjärnan hinner inte riktigt med i alla svängar, så jag lever mest på tur och tillfälligheter. Jag tror att om man försätter sig själv i dynamiska situationer och är positiv kommer man att ramla in i något bra. Till slut. 

Jag har flyttat igen från tyska Hannah till hennes iranska filmmakarvän som har gått i politisk exil. Han är blind och exentrisk till tusen, precis som konstnärer tenderar att vara, äter morötter och äpplen till frukost och lyssnar på jazz dagarna i ända. Det springer ständigt skådespelare, grafiker, kameramän, kompositörer in och ut. Hans lägenhet är, till skillnad från alla andra lägenheter i den här staden, tropisk varm. Vilket är underbart för här är det KALLT och jag har inga sockar.

I hopp om färre sockfria dagar och mycket turkiskt bröd!

Jag kom på att jag visst kan ta lite bilder. Med min dator!

Hannah, min värd för tillfället, har också gjort lampballonger, fast mina var mer fallossymboler.

Och min tillvaro ser för tillfället ut så här, lite av min boendesituation, men det gör inte så mycket. Jag har knappt varit hemma på tredagar och jag lever på adrenalin och en knäckemacka då och då. Det är nice.


And for you my dearest!

Tre dagar flyter ihop så lätt, helt plötsligt har hela helgen gått och Berlin känns hemavid, hela Neukölln är mitt vardagsrum där det ständigt står en öppnad vinflaska på lut och där Baklava är alldeles för sött men vem kan motstå! Det är som att hoppa från tionde våningen och bara falla rakt ner, det viner i öronen men det är alldeles stilla, lika tryggt som när U-bahn susar förbi. Och sedan bara några meter kvar och jag står på Hauptbahnhof och väntar på att solen skall gå upp och sedan faller jag rakt in i en gigantisk luftmadrass som tar emot hela ens kraft. Därefter kan man bara ligga där och mysa. Och förhoppningsvis kommer det några andra fallande från himmlen som joinar in. Men jag dog inte. Det var ju bra.

Jag skulle vilja ta en massa bilder aber kein kamera. Det finns så mycket att se och sådant som inte finns som man borde upptäcka. Har någon förresten hört om bar Rosen eller Rosé vid Ostkreuz? Det skall vara precis som Kaffee Bürger.

Nu kallar verkligheten och jag måste tjäna mitt uppehälle. There´s more to come! Bis dann!

Berlin, min stad i hjärat. Jag älskar ljuden här, luften och att allt är sa okomplicerat  med människorna i den här staden.  Jag har visserligen  ingen fast punkt än men salänge soffsurfar jag hos tyskar, varför begränsa sitt umgänge liksom? Nu, ut pa stan och se pa teater eller film här vid det tyska tangentbordet, finns det nagot bättre sätt att inse att man befinner sig utomlands när vissa bokstäver fattas...

Upp, upp och iväg!

Det är lite svårt att förstå att jag kommer att vara i Berlin när veckan är slut. OMG!

Herregud.