Smack my ass and call me Judy

Nu är det ingen som tvärs över gården spelar introt på Beethovens nia och sedan abrubt slutar vid samma not om och om igen. Nu är det min pappa som sitter i och plinkar på Fogerty och Simon and Garfunkel.

I lördags kläde ut min storasyster till Bunny och drack drinkar. Hon såg glad ut, hon skall gifta sig med världens bästa Hugo. Vi badade i salt, gott hav och drack champange, men nu står jag i mitt barndoms kök och lär mig sy av min mamma.

Göteborg är inte så skräckinjagande som jag trodde. Men var är mina roomies (oomies, oomies... Where are you, you, you? It´s getting cold, cold, cold...)

Puss vänner!

Det finns något magiskt över avgångsklasser i konst, de är banne mig de bästa konstnärerna. De kommer aldrig att bli bättre än när de knåpade på sina stilleben och dekorerade toaletter. Passionerade och villiga, om ändock lite för ideologiska människor som får ett tillfälle i livet att absorbera hela sin tid åt konsten. Därför har jag börjat avguda Udk - Universitet der Künste - som har terminsavslutningar. Jag käkar prickekorvsmacka åker iväg tjugo minuter i och är dödstrött när jag kommer fram fem minuter över, sjunker ner i stolen, lutar huvudet bakåt och...super in. Atmosfären. Passionen. Den bästa typen av avslappning. Som när man hade EQ-övningar i skolan och låg på blåa plastmattor och lyssnade på klassisk musik.

Anledningen till att jag kom dom där fem minuterna försent var dels för att 1. trafikljus tenderar att vara röda då och då och jag vågar inte trotsa "die Politzei", samt för att 2. man kör in i duvor. Man åker fram på cykelbanan i hög hastiget, håret virvlar osv. Sedan möter man en skock duvor som pickar runt helt ovetandes och tydligen helt oförmögna att mäta vilken hastighet man håller (23 km/h!).



Så överraskade lyfter de sina vingar och flyger rakt emot närmaste figur i rörelse, det vill säga jag, utan att väja. De bara fortsätter i samma kurs. Som om de vore blinda. När jag var liten brukade jag läsa Kalle Anka och i en serie som jag kommer ihåg specifikt hade Farbror Joakim duvor som arbetade för att leta efter fel hos diamanter eller liknande. Kalle Anka-serierna brukar alltid vara trovärdiga, Carl Barks var extremt petig med detaljer. Så vad i helvete är fel på fåglarna i Berlin?! Tillslut kommer vi råka ut för en fontalkrock, och det är inte jag som kommer att få ta den största smällen.
              

De senaste dagarna har jag sprungit på avslutningar. Kammarkonsert och Klangvernissage med Universitet der Künste Berlin. Tänkte gå på Dalí idag men det regnade och något som får en att fundera på ifall man verkligen vill ha barn i framtiden eller om man bara skall avlägsna äggstockarna stoppade mig. Såg Breakfast club istället och käkade paracetamol. Väldigt romantiskt.

Om drygt en vecka skall jag till Svedala igen och denna gång kommer jag inte ha bokat någon returbiljett. Men försäkerhets skull lämnar jag kvar alla mina saker i Berlin. Hmm... så väldigt märkligt. Studenten all over, ännu en tid går i graven. Mina underbara roomates flyttar ut, bort, hem och kommer att bo med läskiga tyskar som jag inte förstår vad dom säger. Inga mer sena kvällar liggandes på hallgolvet och se på film, inga perfekta matlådor som står och tinar på köksbänken, inga mer teatraliska utbrott.

Fan. Nu regnar det igen.

Låt se, idag är det torsdag vilket innebär att det har gått fyra dagar denna vecka. Intressant matematik? Kanske inte. Men ju mer man börjar tänka på ekvationen kommer man att märka att man blir mer och mer paranoid. Frågor som "vad har jag gjort för nyttigt under dessa dagar?", "har jag gett något tillbaka till samhället?", "har samhället gett något till mig?". Vardagsexistentialism är något av det mest beklämmande. Jag kan lugnt svara nej på alla frågor. Och det är när man befinner sig där då man inser att det inte skrämmer en längre. Då är det okej att skapa nudelmassaker i köket två dagar i rad och sedan käka äpplen hela helgen.

Det är det stora mörka avgrundshålet som man inte ser ner i mer än en och en halv meter men som man är mycket väl medveten om och man försöker verkligen undvika det men tadaaa! det är ett avgrundshål så du måste uppmärksamma det. Och så är det på varje släktmiddag, kalas, fest, i kompanibaracker, kafé, vineri. Det var egentligen inte så farligt när man var liten, då var det mer ett pinnstort hål, sedan kom man upp i tonåren och det var helt plötsligt stort som ett jävla maosuleum, och det var det enda som snackades om. Nu är det cementerat och glömt. Nothing more to it. Men det hade varit bra att veta för några år sedan att ansvar är inget man behöver tvinga fram, och till slut blir man faktiskt något även om det klyschigt nog bara blir "en bättre människa"

Rehabquestion 1: Are you saticfied with the result you have achieved?
Answer: Oh yes, sir. Very happy.
Oh, well then. Moving on.

Rehabquestion 2: Would you say that you are in a better place now?
Answer; Oh yes, sir. I sure am.
Excellent. Let´s go for the blue dot., shall we?

Rehabquestion 3: It should always be three questions, becuse of symmetri and so futher wellness, so this one is improvised. Do you like nudles?
Answer: Oh yes, sir. They are alright, nothing wrong there.
Then we´re done here. Thank you.

Illa. Illa. No more KB. Klockan är halv sju och jag kom hem för trettio minuter sedan tillsammans med Alina, Hanna och Mylie. Vi käkade underbar nudelwok och hade planen att se film men den krossades brutalt efter några glas vin och vi var redo för en utekväll i vilda, galna, aldrig sovande Berlin. 

Jag är trött och vill helst sova av mig kvällen men skall nog ta mig an lite O.C alternativt youtube-klipp av The Office. Himmlen är oskyldigt blå och duktiga människor är på väg till jobbet när vi är på väg hem. De har sovit sina åtta timmar, vi kanske hinner med fem. Det är så skönt att kunna stänga av mobilen för vem som än tänker ringa och väcka mig klockan elva imorgon kommer att få ringa upp, jag är officiellt oanträffbar. Mitt liv är oantastatbart.

Min stad är Berlin och det tillhör mig, bara mig. Ljuva MAKT. "Du är själv ansvarig för innehållet i ditt liv. Se användarvillkoren om du är osäker på vad som gäller."

JAG. DAFT PUNK. BERLIN. I LÖRDAGS. LIVE!

Det var coolt,makalöst och varade i en timma. Men absolut värt 40 euro.


Fotocred. Alina