Nudelmassaker
Låt se, idag är det torsdag vilket innebär att det har gått fyra dagar denna vecka. Intressant matematik? Kanske inte. Men ju mer man börjar tänka på ekvationen kommer man att märka att man blir mer och mer paranoid. Frågor som "vad har jag gjort för nyttigt under dessa dagar?", "har jag gett något tillbaka till samhället?", "har samhället gett något till mig?". Vardagsexistentialism är något av det mest beklämmande. Jag kan lugnt svara nej på alla frågor. Och det är när man befinner sig där då man inser att det inte skrämmer en längre. Då är det okej att skapa nudelmassaker i köket två dagar i rad och sedan käka äpplen hela helgen.
Det är det stora mörka avgrundshålet som man inte ser ner i mer än en och en halv meter men som man är mycket väl medveten om och man försöker verkligen undvika det men tadaaa! det är ett avgrundshål så du måste uppmärksamma det. Och så är det på varje släktmiddag, kalas, fest, i kompanibaracker, kafé, vineri. Det var egentligen inte så farligt när man var liten, då var det mer ett pinnstort hål, sedan kom man upp i tonåren och det var helt plötsligt stort som ett jävla maosuleum, och det var det enda som snackades om. Nu är det cementerat och glömt. Nothing more to it. Men det hade varit bra att veta för några år sedan att ansvar är inget man behöver tvinga fram, och till slut blir man faktiskt något även om det klyschigt nog bara blir "en bättre människa"
Rehabquestion 1: Are you saticfied with the result you have achieved?
Answer: Oh yes, sir. Very happy.
Oh, well then. Moving on.
Rehabquestion 2: Would you say that you are in a better place now?
Answer; Oh yes, sir. I sure am.
Excellent. Let´s go for the blue dot., shall we?
Rehabquestion 3: It should always be three questions, becuse of symmetri and so futher wellness, so this one is improvised. Do you like nudles?
Answer: Oh yes, sir. They are alright, nothing wrong there.
Then we´re done here. Thank you.
Det är det stora mörka avgrundshålet som man inte ser ner i mer än en och en halv meter men som man är mycket väl medveten om och man försöker verkligen undvika det men tadaaa! det är ett avgrundshål så du måste uppmärksamma det. Och så är det på varje släktmiddag, kalas, fest, i kompanibaracker, kafé, vineri. Det var egentligen inte så farligt när man var liten, då var det mer ett pinnstort hål, sedan kom man upp i tonåren och det var helt plötsligt stort som ett jävla maosuleum, och det var det enda som snackades om. Nu är det cementerat och glömt. Nothing more to it. Men det hade varit bra att veta för några år sedan att ansvar är inget man behöver tvinga fram, och till slut blir man faktiskt något även om det klyschigt nog bara blir "en bättre människa"
Rehabquestion 1: Are you saticfied with the result you have achieved?
Answer: Oh yes, sir. Very happy.
Oh, well then. Moving on.
Rehabquestion 2: Would you say that you are in a better place now?
Answer; Oh yes, sir. I sure am.
Excellent. Let´s go for the blue dot., shall we?
Rehabquestion 3: It should always be three questions, becuse of symmetri and so futher wellness, so this one is improvised. Do you like nudles?
Answer: Oh yes, sir. They are alright, nothing wrong there.
Then we´re done here. Thank you.
Kommentarer
Postat av: roomie!
Har inte vi redan krämpor? Typ idag: "Ja Sara ta två såna här så domnar det mesta bort". Vi behöver inget community, vi kan ta hand om varandra på ålderns höst... JUST DRUG THE PAIN AWAY BABY!
Trackback
