Smack my ass and call me Judy

Gick upp halv två, käkade gröt i fönstret tillsammans med Anna Gavalda. Sedan kom Alina och vi hade bestämt att vi skulle äta frukost på skolgården utanför vårt hus, men 17 000 trappsteg upp till lägenheten är inte värt frukost på asfalt. Vi åt glass i köket istället.

Det märkliga med den här staden är att det inte finns något dygn, och inga veckodagar. Allt fortsätter i all oändlighet, upphör aldrig. Därför känner man antingen alltid prestationsångest, alternativt aldrig om man resonerar "att det kan jag göra senare". Därför finns det även en vara-kultur som inte existerar i Göteborg, för där finns det inget utrymme för det. Men verkligheten pockar ständligt - jag måste skaffa ett jobb.

Jag snodde från mina surt förvärvade pengar när jag var Colours där man köper kläder i kilopris. Bälte, två schalar och en blå herrskjorta för 8 euro. Superduper. Sedan en sväng till obligatoriska lördags-HM. Men då hade jag redan belastat mitt konto tillräckligt.

Sedan till den hittills mest intressanta kvällen. Vi hade förberett oss, längtat, trånat, suktat efter den stora kvälllen när Kavinsky skall spela på Rio. Men så kom en privatfest i Kreuzberg emellan. En liten oskyldig förfest hemma hos Hanna med GT och sedan iväg. Det var tanken.

I stället flashade jag brösten för Hannas mitbewohner. Helt oavsiktligt givetvis. Jag skulle bara bestämma mig för i fall jag skulle ha t-shirt under linnet eller inte och tog därför av mig hela kreaktionen. Vänder mig bort från Alina och Hanna till motsatt rikting, så att de inte skulle se skapelsen, där Hannas mitbewohner sitter i soffan och pratar i telefon. En svag kontur av att någon satt i soffan nåde min nervcentral men min reaktionsförmåga var långsam - blottningen var ett faktum. Jag lyckades få ur mig en, kanske överflödig, ursäkt och meningen: "yeah, I got nice tits, huh". Sedan gick vi.

180 000 tyskar på 130 kvadrat och senare 15 svenskar på festen i Kreuzberg. Mycket trevligt och en del händelser som jag skall låta vara osagda i respekt för andra, men hamnade slutligen sittandes på ett golv diskuterandes dadaism. Kunde inte låta Max Ernst vara utanför. Efter ljuvlig "Doppel Cheesburger" på BK så åkte vi hem till sängen. Sömn, åh sömn.

Idag klippte jag håret och skaffade mig ett jobb. Trodde jag.

Hade fått ett tips om en tibetansk restaurang som sökte servitriser (lägg märke till feminum) så jag traskade dit. Där satt en liten man som bröt på hindi och hade Robin Hood-frisyr.

- Sie suchen Mitarbeiterinnen?

Jo, svarade han, men du måste prata bättre tyska. Okej, det gällde bara att använda sin övertalningsförmåga så jag började få honom att känna sympati för mig genom att säga att jag älskar Berlin men kommer att få åka hem om jag inte får jobb, och kommer dessutom aldrig att lära mig tyska om ingen ger mig en chans. Men det visade sig vara fel person att börja övertala.

Helt plötsligt var han väldigt välvilligt inställd och skrev ner mitt nummer men det första han sa när han kom tillbaka efter att hämtat en penna var att jag var söt. Hur i helvete är det relevant? Sedan kom döttstötten. Han uttryckte sig ungefär så här:
"Om du kommer hit klockan 23 i kväll så äter vi middag och pratar om jobbet så kan vi lösa det."
"Okej" sa jag tveksamt.
"Men kommer du hit i kväll klockan 23 så är jobbet ditt till 100 %"

Det lät ju som om jag bara behöver dyka upp och käka med honom...Oh No! Och nu är det tre timmar kvar tills han förväntar sig att jag desperat skall dyka upp. Jag referar till föregående inlägg: As if.

Jag tror att det beror på det här landets kvinnosyn. Den är vidrig och nere i botten. Werbung här går ut på att dra fram en halvnaken - helst naken - brud så fort det passar sig. För någon känsla har de för tajming. Jag nämner bara första och andra världskriget. Man kan t.ex. köpa mobilanimationer med kvinnor som strippar. Okej att pinup-pennor var heta på 90-talet men lite längre borde man ha kommit i kvinnosynen sedan dess.

Kanske kan jag influera stortyska machomän till en mjuka kaniner.

Jag har under dagen exponerat mig för soljus som troligtvis inte gått genom något ozonskikt. Tog med mig mina gramatikböcker men adjektiv är något av det tråkigaste.

Efter sedvanlig pasta bolognese - utan dött djur - tog vi u-bahn till Humboldtuniversistet för att lyssna på Tiina Rosenberg! Tyska i två timmar kramade musten ur mig men höjdpunkten var efter föresläsningen. Vi stannade kvar och tog en gruppbild med stjärnan. Hon blev även inbjuden på en fest av oss - eller Alblin sprang fram med en flyer som hon tveksamt tog emot. Men det hade ändå varit coolt att festa med Tiina.

Efter två timmars-föresläsningen kom vi ner till ett rum proppfyllt med nissar som tuggade croustader, snittar och pretzel. Silverbrickor flött omkring med mousserande vin och juice. Klart man stannar och täcker in morgondagens frukost. Men det var tjugo minuter till tyska Top Model börjar - och som kändes väldigt passande efter några timmar med Tiina... Så ett svep med mousserande var allt som hanns med.

Eftersom det här är dagen efter dagen så skall jag snart ut i solen och söka jobb. Ha!

As if.

Nog för att det bor chilenare vid Hermannplatz så är det inte mycket man kan göra när begäret sätter in. Vi öppnar dörren till Alinas rum och ett moln av rök bolmmar ut och då är det några minuter till sista U-bahn går till nattöppna McDonalds.

En halvtimma senare har tre cheesburgare och en äpplepaj lämnat min bricka. Ack, vilken dekadens! Men vårt största problem är nu hur vi skall ta oss hem. Det är två timmar tills tågen börjar gå igen och det kanske man kan vänta på. Varsin flaska öl av två fransmän håller en sysselsatt i några minuter. Men de är gamla och fulla så vi kutar till närmsta buss som turligt nog går vägen hem till Gneisenaustraße.

Ljuvliga säng!

Sitter i Alinas rum och fem doftljus står på bordet. Dekadensen är total. Inget jobb, en flaska vin på en onsdag och en härlig utgång så snart mina knarkarvänner behagar repa sig från jointen. Jag å andra sidan är snetänd på livet.

Återkommer i morgon med ett bättre och utförligare inlägg.

Låt säga att man står på dansgolvet och så börjar Peaches dunka, bröstkorgen vibrerar och hjärnan simuleras av euforin som låten utgör. Då kickar det in - den queer-feminisktiska agendan. Kaboom! Och du vet ingenting.

Krigsföring på hög nivå.