Smack my ass and call me Judy

- jag är flamsäker nu har jag ju sagt.
- de där hästarna var ju galet sensuella på fotoutställningen.
- jag tror att det beror på min nya intställning till livet - att säga ja mer. inte mindre nej, men mer ja. "ja, jag vill gå ut och dricka öl med dig".
- det var som om han bjudit hem dem för att kolla på hans fotografier och helt plötsligt säger han "du, jag är fotograf, en ganska berömd sådan, vi kan ju plåta lite om du har lust". och efter en stund är det inte långt från att visa lite mera mann, liksom.
- det jobbiga är bara när jag verkligen inte har lust. jag behöver ju tid för mig själv också. se på film och ta kort på mina fötter, du vet.
- och sedan står de där och puttar med läpparna. ibland kunde jag ju inte skilja på om det var kvinnor eller hästar.
- jag bara undrar om folk förstår det, alla behöver ju egentid, eller hur?
- dessutom var bilderna alldeles för perfekta. det är sådant som händer nu när alla har mark 5d eller nikon D90. digitalt perfekta bilder. skittrist. 
- men det är svårt att säga nej ibland. speciellt om det bara är för att se på lost in translation igen. men jag är definitivt mer flamsäker nu.

tystnad.

- alltså, du måste sluta äta så många döda vindruvor. de torkar ju igen nervcellerna för dig.

morgondagen står kall och mörk och på hustaken sitter fåglarna
uppbrända
kaffekalas och mensvärk
min hjärta brister och jag måste ha med mig en påse om natten

plockar upp spillrorna jag glömde

men splittret blir kvar på u-bahns ölfuktiga mark

det går så snabbt, och jag hinner, hinner inte med
i det fuktiga gräset stoppar jag tårna och drar upp dem ur snödrivorna

när jag var liten fick jag höra att när håret frös i vinterkylan bröts det av

men när våren kommer och rädslan tinar
vad händer då?

om jag bara hade fått slippa plocka ut besticken ur diskmaskinen