Smack my ass and call me Judy

Jag vill helst ha det här osagt och osentimentalt men jag kan inte sova och klockan är närmare fem än fyra så det är bättre att spotta ur sig det. Så att jag kan komma iväg till mitt halvårsbesök på Bürgeramt. Saken är att det finns ett högst rödblinkande citat från Ricky Fitts i American Beauty: "Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it, like my heart's going to cave in." Jag låter det vara sagt så. Se filmen, mata några änder. Men nu kan jag kanske sova. Utan att tänka på vad som finns där ute.

Surt och snörvligt. Dock tror jag att det finns saker som man inte borde berätta för folk. Bloggen är ju ett ganska bra medel för det annars. Och när man då och då känner sig så där supersmart, inte "jag kan rädda världen"-smart men "jag klarar mig fruktansvärt bra på egen hand"-smart. När man känner sig omtyckt av inte bara folk i närheten utan även av folk som är väldigt långt bort och som känns närmre under dessa stunder. Då kan man känna sig lycklig. Så där så det ilar i kroppen, hur blodet liksom flyter utanpå huden och värmer som en kamin. Varje tanke man tänker, varje andetag som flyter in och ut, kroppen som känns lätt som luft. För att tala i klarspråk. Totalt medvetande och obehagligt orädd. Ge mig ett par torra pinnar så ska jag skapa en eld. För ärlig talat vad känns svårast? Att klara sig ute i vildmarken med en fickkniv eller i storstaden med ett eu-pass?

Ge mig en i-pod och jag klarar storstaden också.

Mitt träd, växande från min huvudkudde.




Bakom den okända linslusen och gallret är Felix da Housecat!


Den ultimata atmosfärfångsten

Det finns något magiskt över att bounda över typiskt manliga saker. Som att bygga ett hus eller dricka öl till sporten. Bröla lite och hamra. Nu är inte jag den som generaliserar, men det hände mig.

Christian i mitt kollektiv bestämde sig för att dra ner sina tapeter och köra det berlin-chick: inga tapeter. Så jag hjälpte till, drack öl och åt gummibjörnar. Jag tror inte att det var så mycket vad vi gjorde men att vi gjorde något i samma rum. Man får tillfälle att dela sin svagheter - sin oförmåga att mostå dopp i kaffet. Och sina styrkor, som att skråla till Aretha Franklin. RESPECT.  Det gavs även tillfälle att återinföra technoparty i badrummet och chinapfanne på hallgolvet.  

Jag tycker inte man skall underskatta manliga aktiviteter. Pedagogiskt sett borde man ge ungarna på dagis en chans att bygga huset. Sätt bara på lite Franklin.

Fyra anlände tre svenskor på Tegel med gratis sekt i blodet redo för hela Berlin. Mina vänner med mig igen i vår hemstad. Efter diverse nostalgiska utbrott förbi gamla Gneisenau kom vi till ett aktivt hålligång-kollektiv: mat som rullades och friterades, snören härs och tvärs i Christians rum, skumgodisar hängande i lagom munhöjd. Här har vi inte mistlar - här har vi apfelringar. Mycket effektivt. Stora röda bokstäver runt omkring stavade OTMASK och steroanläggning. Vi hjälpte till att hänga upp ordböcker och blåsa upp gigantiska ballonger. Några timmar senare hade ett nytt år börjat och en ny tid i alla bemärkelser. 2008 - ett år av självständighet.



Nu gillar jag läget. Ensam är stark men ingen man är en ö. Inte ens Ibiza.

Det är något magiskt med att ha människor omkring sig, man slutar tänka och skrattar desstomer. Och denna gången hade det inget att göra med vodkadrinkarna. Det var bara ni.



Kaffee Burger stod kvar och vi var där - men inte gadrobiären och nu en massa bönor. Men när dagen kommer kommer vi ha ett permanent Kaffee Burger-märke på armen. Mögelfabriken och Berghain kan ändå aldrig ta en med storm som Burger kan. Ett gammalt socialistställe för littertur? Vi spär bara på våra redan inbitna kommunistiska revolutionsdrag. Ner med kapitalet!


Trots allt en bra start på det nya året.