Smack my ass and call me Judy

Skogsfest med min ipod och It´s true remixen av Axwell i sköna åtta minuter och sedan fortsatte jag upp på grusvägen till Busy P, hoppande, svängande i min lila mössa. Skulle snart nästan bli överkörd av en blå Volvo. Bilen kom runt hörnet och jag var helt upptagen av min dans och distad Busy att jag inte överhuvudtaget hann inrätta mig i någon "normal" promenadgång. Han skrattade och jag skrattade och livet var underbart.
 
I min lilla stuga (alldeles för liten att skaka rumpan i) satt jag och skrev om pojkar som får gå före i kön och flickor som inte vågar göra misstag när någon plötsligt står utanför min öppna dörr. Totalt hjärtstillestånd och efter allt läsande om myterna kring mäns inneboende ilska inser jag att det i alla fall inte är en känslomässig myt. I en kort sekund är jag tvärsäker på att han kommer anfalla mig, tills jag ser att det är Kenny med lastbilen som undrar varför min dörr är öppen. Puh!

Chock nummer två:
Klockan var nästan åtta och jag skulle snart ta en rast när jag ser en abnormt stor spindel traska runt på väggen. En sådan där spindel som man förväntade sig finnas inuti bölden på kinden i den där historien som man fick skriva på gymnasiet. Jag försökte först få den att klättra över till min tidning, men den ramlade ner på golvet och då försökte jag med ett glas och då stack den bakom sängen. Som jag tänkt spendera natten i. Efter allt kaffe blir det här bara mos och inte en chans att jag kommer att kunna sova i natt.  

Livet på landet är inte så ofarligt som man kan tro. 

Okej nu är det dags. För uppdatering. Av blogg, av garderob, av jobb, av livet. Jag åker söderut den 30:e, troligtvis, och det lär dröja ett tag innan jag kommer tillbaka till det lilla fjuttiga landet. Jag måste sluta åka hit, stannar alldeles för länge och är alldeles för lättinfluerad. Nu är det dags att sticka senapsgula (för att hylla mustaschmannen) knästrumpor och en stor lila mössa som jag kan spatserar med i Berlin. Succé!

Nu orkar jag inte uppdatera mer efter att ha sett Efter Bröllopet med Mads-jag-är-med-i-varje-dansk-film-Mikkelsen. Den var osedvanligt dålig, krystad och snabbspolad. Den hade ingen som helst taktkänsla! Jag ser mer fram emot att se Science of Sleep i morgon efter jobbet. Suck. Jag orkar inte med alla dementa åldringar. Nu vill jag ta pengarna och sticka.

Från en av mina kursböcker:
Freud skrev en gång att när kvinnan upptäcker sitt sår, sitt kastrerade kön, skäms hon och börjar genast fläta sitt pubershår. Därmed uppfanns vävkonsten.

 

Jag åkte ut till landet för lite alonetime och gevalia gourmet-classic-fantastic och den dumdristiga idéen att försöka plugga lite. På tal om det så är Shahrazad reser västerut grym, en hel bok om hurvida arabiska kvinnor är jämställda eller inte och allt bygger på Tusen och en natt. Läs!

Anyhow, på kvällen satt jag på trappen med en kopp kaffe och syndiga godsaker när en gråspräcklig katt kommer fram. Då slog det mig, tänk om det var den första katten. Flera kommer dra sig till mig och sedan kommer jag vara den läskiga kvinnan som bor med hundratals katter som förökar sig hejdlöst och när jag dör äter de upp mig. För det finns inte hemtjänst då eftersom allt pekar på att man bara behöver ett piller om dagen för att mätta magen i framtiden, Ankeborg, Simpsons, etc.

Men det kommer säkert inte att bli så.

Berlin får vänta en sisådär 22 dagar, sedan flyr jag landet och kommer kanske inte tillbaka tills jag blir en sneaky bitch på ålderdomshemmet. När man jobbar där jag jobbar kan jag inte låta bli att fundera på hur jag skall se till att förpesta tillvaron för alla anställda. Min masterplan är att sno mat från köket. Inte för att äta, mer just därför att.

Nästan alla häftiga människor har emigrerat eller invanderat nya städer och det hörs mest hallå...lå...lå. Saknar er. Risken finns att jag ger efter och skaffar Facebook, damn you roomie! Men några tappra själar stannar! Wohoo!

Det här blir ett superkort inlägg, ledsen vänner, men jag har hört att gult är höstens färg. All inspiration får jag av den här snubbens mustasch.