Smack my ass and call me Judy

Igår när jag stod i kön på vineriet för att roffa åt mig av buffén, utstvulten men med två glas vin i magen så ringde min telefon. Det var Marc. Han ville att jag skulle flytta in i deras WG om jag fortfarande var intresserad.

Hmm. Yeah, sure!

Okej att jag idag har velat fram och tillbaka om det är rätt ställe för mig men nu har jag nog bestämt mig. Det är världens grymaste våning, det är tex två våningar med spiraltrappa (!) och centralvärme, vilket är extremt ovanligt här då det är svinigt ruskigt kallt överallt. Mitt rum är på 12 kvm men det är echt ok. Jag menar, allt jag behöver är en madrass.

Så nu hoppas jag bara att första intrycket håller för andra när jag träffar dem på måndag. Men, såklart, det är jag som sitter på makten. Doch?

Det här med WG-letande verkade ganska enkelt men det har visat sig vara hyperkrångligt. Nu har jag varit på fyra visningar under en vecka varav bara en har fallit mig helt i smaken, samtidigt som noll hittills har hört av sig. Jag gissar att det här inte kommer att vara ett färdigrakat mönster men det känns ganska menningslöst att dricka kaffe med folk i flera timmar och prata om sig själv (vilket visserligen ofta är hemskt kul) när man kanske ändå inte kommer att bo där.

Jag säger: ekvationen är enkel! Jag är underbar - ni desperata. Pick me!!!  

Jag drog med mina nyfunna tyskar och Linnea pa inofficelt kuddkrig pa en söndag här i stan. Det var nice.

Först var det bara en massa turister som gick runt med sina "Galeria Kaufhof"-kassar och tyska punkare med öl, men sedan hörde vi nagra avlägsna trummor och ett gäng människor drog fram sina kuddar ur pasar och väskor och började ivrigt sla pa varandra. Vi drog fram vara vapen och slängde allt annat vi hade i händerna pa marken. Fjädrarna yrde i höstluften och man blev varm i kläderna, fick en smocka här och där. Pa signal slutade alla efter fem minuter och gick var sin väg. Vi satte oss pa vara kuddar, utmattade och käkade upp Linneas glass.

Vi gick till nattbadet i Neukölln Badhaus. Ett romerskt paradis med nakna männsikor, 10 olika sorters sauna och simbassäng i mörker och tända ljus. Ett perfekt avslut på en hård (?) arbetsvecka.

Jag satt inne i kräutersauna och skulle precis gå när en gubbe stannade mig med frågan om jag var italienare.

"Nä, jag är svensk."
"Ah, så du pluggar här?"
"Ja, fernstudium."
"Ah, läser du medicin då? Jag har en brorson som läser medicin här! Han är underbar!"
"Jaha, ja. Nä, jag läser genus."
"Ah, har du pojkvän? Min brorson är ledig..."
Och hur många kameler får jag för det tänkte jag.
"Jo, alltså. Jag är upptagen"
"Jaha."

Och kvickt som tusan reste sig gubben upp och började småspringa genom korridoren mumlandes:
"Det var en till svenska här någonstans..."

Är på väg hem och har bidragit till det tyska samhället genom att konsumera på turkiska marknade med mitt svenska guld, cyklar lungt och stilla på gångbanan, eftersom kullerstenen i den här stan gör att min ryggrad hoppar ur och: "STOP!"

Två av Neuköllns ordningsvakter visar med hela handen. "Här får du inte cykla, det är gångbana. Det kostar 20 euro..." Wha! 20 euro! Nej, tack. Harklar ur mig något om att jag inte är från tyskland. "Hmm...Verstehe nicht, nein...hmm... Und, kein licht... Und die Tüte muss weck sein! Hmm..." Aj då, det här kommer att kosta skjortan. "Ehm...entschuldigung..."

Jag flyttar mig lite åt vänster, lite till, ner för trottaren, lite mer åt vänster. Yes! Victory!

Bitches! Nu har jag knappt några kottor kvar.

Jag stötte in i två italienare idag. De ville ha en nyckel av mig. Som jag inte hade, men som fanns på Imbiss Sonnengarten vid s-bhf Sonnenallee. Så jag var tvungen att cykla dit och hämta nyckeln. Men först skulle jag förklara för italienarna att de kunde stanna kvar och inte behövde följa med. På engelska. Det gick åt helvete.

Jag har alltid trott att italienarna kunde snacka ungefär lika mycket engelska som fransmännen. Man börjar snacka lite på deras språk, sedan har man halva inne och kan övergå till engelska. Det var nog där jag misslyckades - jag sa inget på italienska. Jag hade glömt allt jag lärt mig och det jag lärt mig var mest fula ord - merlde, porco dio. Och det kändes ärlig talat inte så smidigt att säga gud är en gris till två (säkert) katolska brudar. Även om jag hade ett starkt maktövertag, även om de inte visste om att jag hade det eftersom de inte fattade vad jag sa.

Well, när engelska inte funkade började jag snacka tyska i stället. Det funkar ju vanligtvis i den här staden. Men! YEAH RIGHT! Nog att de fattar tyska. Den enda intima kopplingen de har till tyskland är genom Hitler, och det genom Moussolini! Inte mycket motiviation där.

Med mitt tredje språk - handrörelser till långsamma, välartikulerade ord lyckades får dem att stanna kvar i trappan medan jag cyklade i väg. "So, You ar'e comin back, 'ere?" "Yes, yes." De fick sin nyckel och var hemskt tacksamma, tackade och tackade. "Oh, well, it was nothing. Thank you, come again!" sa jag och tittade in i deras stora bruna ögon, de log brett och nickade ivrigt. Och då förstod jag.

De hade inte förstått ett dyft.

En blogg med en hel kategori för japanskt godis! Galet!

Men ack, så trevligt.

http://www.giantjeansparlor.net/archives/candy_friday/