Smack my ass and call me Judy

Jag har hittat tillbaka tiil min kreativa ådra. Jag vet inte om det beror på min nya drog - kaffe - men den alstrar i alla fall bra mycket mer energi än ätstörningar någonsin gjort. Jag är visserligen vaken till fyra på morgonen, men jag antar att det är så här för alla rookies.

Inför i går natt satte jag på kaffebryggaren vid nio och drack en kopp som skulle hålla mig vaken en bit in på natten så att jag kunde arbeta men mina små projekt. Jag somnade fyra och hade gjort klart nästan allt, nu har jag bara en boll kvar. Det kommer bli ett helvete att få ner bollarna när jag ska flytta här ifrån och med tanke på att jag riskerade mitt liv när jag klättrade upp på vår skrangliga stege så lär även det bli en lätt nära-döden-upplevelse.


Mitt arnelliska Berlin och min fallos-inspirerade takinstallation.

Det var andra skräckupplevelsen den dagen, den första var när de borrade med slagborr i betong fem meter under mitt fönstret. För att kunna tillskanska sig ytterligare en dörr klockan nio på morgonen. Då passade jag på att gå upp. Det låter kanske lite löjligt men i den här staden så är alla typer av höga mullranden lätt att assiociera till att ytterligare ett världskrig har påbörjats eller att det för länge sedan likkalla Kalla Kriget återupptagits. Då är det bara att dra duntäcket över öronen och bittert önska att man vetat vart närmaste skyddsrum låg.

Men sådant går över när man ätit gröt med tysk konfiktür och tittat på asiatisk film. Berättade om Seom för Magnus när jag stod på stegen för att dra uppmärksamheten från skrangligheten. Jag har inte riktigt kommit ifrån scenerna där de stoppar in några par fiskekrokar i olika kroppsöppningar och drar åt. Idéen med att fiska låter inte lika behagligt och gemytligt längre, bara makabert och obeskrivlig, fruktansvärt ont. Good movie, though.

När jag låg i min säng med kokt ris, stekt ägg och en gurk-knäckebrödsmacka, tittade på Babel otextat så slog det mig vilken lyxtillvaro jag befann mig i. Mitt huvud var fortfarande tungt men att ligga i sängen och titta på film är något som är få förunat. Helt kravlöst, inproduktivt men Gud vad märkvärdigt. Det är drygt två timmar som man ägnar åt något som bara kan ge någon abstrakt känsla. Egentligen borde hela underhållningsinrikatade filmbranchen skjutas av av marknadsekonomiska förespråkare. Okej att det är som allt annat, populärkulturen är ett opium åt folket men principen att sitta av två timmar borde vara bannad från vårt lilla mysiga kapitalistiska samhälle.

Sysselsätt församlingen!

Jag saknar chilenskt kaffe, nymalt och högljudt kaffe i små gula koppar och tundrande mycket socker. Och mängder med apelsiner som pressas till juice i en löjligt stor mekansisk juicepressar-mojäng. Brasiliansk musik, enorm samling med minimalistisk elektro och Final Cut. Suck. Alles weck!

Men jag har alltid Daft Punk att se fram emot! Två månader går snabbt, funderar på i fall jag kan fortsätta att leva på mitt sparkapital juli ut, nu när svenska skattemyndigheterna är så givmilda på min bekostnad. Katschiiiing! Jag vill verkligen bara fortsätta att glida runt, men i fortsättningen är det organiserat, planerat in i minsta detalj. Kanske får jag sälja min själ för att ha råd att flyga hem till möhippan om...pust...en månad och sedan bröllopet i augusti. Hellre det än slava i tyska chokladfabriker - hur glassigt det än må vara.



"See, I´m gonna be famous some day, then I can sell my foot on e-bay. This is a wanted photograph, I know you want it...huh...HUH?!"

"Oh my, I need to get some sleep."

Efter en kurering med Youtube och pasta i min fulgula soffa så kunde jag trippa iväg med Alina till Neuköln och köpa chinapfanne - en av mina bästa måltider någonsin, så ofantligt gott med riktig, varm mat. Och kyckling, detta underbara kreatur, jag vet att det lika gärna kunnat vara orm eller hund eller råtta men smack my ass and call me Judy! Wunderbar!

Midsommar i Tyskland kan inte jämföras med midsommar i Sverige. Där är det sockersött, blomsterkransar och gyllengula färskpotatisar. Här var det Viktoriaparken i Kreuzberg, IKEA-sill, schnapps och svenska nationalsången (+ alla alternativa nationalsånger; Taube; Gärdestad; Wresvik uzw). Återigen... varför den nationalism i utlandet? Men min största bravad under dagen var insattsen hos tårta nr 2. Dada i mitt hjärta, dada för vår tårta.

Efter att midsommar transformerades allt mer till vad vi känner midsommar vid - växlade väder - så flydde svenskarna till en lägenhet och hängde där natten lång. Jag fick nästan svar på alla livets gåtor så nästa människa som har existentiell kris klockan fyra på morgen kan räkna med att få näsvisa svar. Kan vi inte bara enas om att inte en jävel på denna jord vet vad dom skall göra med sina liv och att livet är alldeles för kort?

Nu skall jag sova under mitt duntäcke och inte vakna förrän min mobil väcker mig klockan tio med sin sockerlena stämma.

Spun förresten, kan inte jämföras med Trainspotting. Inget romantiserande och ständig misär. Usel, icke-existerande handling som inte tillför ett smack förutom att om man inte har en story kan man alltid klippa till det senare i redigeringsrumet.

Bussi, bussi!

Vår hall har alltid fungerat som något dysfunktionellt vardagsrum där vi har legat på golvet, sett Suiced cirkel, ätit ananas och bondat med spökerna i köket. Men nu kunde vi inte låta bli att bygga en soffa i klädhängaren och titta på An inconvenient truth käkandes fejk-köttfärs. Ett vattenhål i kollektivet.

På tal om vattenhål så är det midsommar. Emigrantens nationalism flödar. Inga svenska jordgubbar?! Ingen sill?! Ingen nubbe?! Jo, vår vän i utlandet - IKEA! Det blir kanske inget Treptower Park men en gräs-inrökt lägenhet funkar lika bra.

Mmm... det enda som saknas är en svensk sommarkrans. (And I do have a craving for Drottningsylt...)

Nu skall jag äntligen uppdatera. För en kort resumé så har veckan som gått sedan jag kom tillbaka hem varit som följer. Tove kom hit och vi gick ut för att visa henne makalösa Kaffee Burger. Vi spanade ut över Rosahalter från beachvollyboll-stolar och jag snodde till mig ännu fler tändstickor. Pyromanens problem är nu löst. Det var balkanafton på KB så vi gick snart, efter att U-bahn hade slutat gå, så det endast var vi och en ensam blottare i en busskur. Hanna köpte en kebab istället.

Onsdag,bla,bla, tråkigt... Torsdag vin på Vineriet (snygga toaletter), en titt in på Möbelfabriken där jag åter igen rekommendera Madame Schmetterling för Dj:n i båset, vi kommer att bli stora en dag. Men som alltid hamnar vi på KB och det var balkantema igen men denna gången var det mycket bättre, diskuterad nationalism med en fransman och det visade sig att vi alla bara är människor.

Fredag, lördag, söndag. Sparade pengar, såg Magnolia och gjorde ett misstag. Shit happends och det kanske inte var så farligt ändå. Tisdag testade vi internetbeställning av pizza! I Berlin! I landet där man inte ens kan betala med Visa i stora butiker! Tyskarna vet vad man skall prioritera.

Oh, oh! Höjdpunkten denna veckan, inte att förglömma, celebert besök av Pär Nuder. Två timmar med svensk ekonomisk strategi, globalisering och hur mycket bra socialdemokratern har gjort. Efteråt middag med snittar och vin. Jag skall börja gå på gästföreläsningar varje kväll.

Nu skall jag sluta att skriva och se i fall jag kan hitta en klänning till bröllopet. Så infernaliskt tråkigt.

Berlin känns inte som hemma längre. Det är torrt och varmt. Och jag är helt oproduktiv. Jag vill helst av allt bara bygga ett altare för den hundra gram Marabou chokladkaka som jag fick i födelsedagspresent. Ljus, rökelse och  H&M-kvitton. Och allt skall stå på min IKEA-platta.

Skall lyssna på lite Thrills och sedan gå på Freiluftskino så kanske det går över.

Do the thing! Do the thing!

Jag vill bara dela med mig av mitt oförskämt bra humör. Svergie var fantastiskt men nu får jag åka hem!

Segerdans! Ni skulle se mig hoppa omkring i mitt sovrum till Exeeder med Mason.

 

Dumdidum. Min fot har somnat.

Förra fredagen satte jag mina fötter på svensk mark och det var mycket märkligt, nästan lite främmande. Jag har blivit så van vid att inte förstå vad alla runt omkring mig säger - informationschock! Jag vill inte veta om era ytterst privata problem. Även om människor pratar om vad som helst halvhögt på bussen så tänker ingen på hur synliga, självlysande de verkligen är. Bara för att man bor i en storstad så tror man att man är anonym, ingen social kontroll och att man kan göra precis hur man vill, att man gör precis vad man vill. Första steget ut från planet och Sluuuurp! Hela värden bara snörptes ihop och blev kvadratiskt liten, Aaaaj, jag får inte plats.

Därför åkte jag till Trollhättan. På filmkurs - "Mhm!"

Men jag som inte kunde sitta still eller är lättövertalad byte bara kläder i Göteborg, fick frukost på sängen och tog det smutsiga flyget till Stockholm. Där flankerade jag och Katarina runt och försökte få gratisluncher. Det gick sådär, men nästa gång plankar vi in oss på Nobelmiddagen. Jag fick i alla fall se Pipilotti Rist-utsällningen - "Jag dör!" Väldigt, väldigt bra.



Sedan besökte jag ytterligare en håla - Borås - för att gå på student. Jag konstaterade att jag var galnast och att borsåsare inte kan släppa loss... Men gratis käk och jag pratade om mig själv i sex och en halv timma. Vanlig, hederlig egocentrism.

Nu skall jag åka hem om knappt tre timmar. Tur att jag pakade igår klockan fyra på morgonen. Tänk vad Redbull kan göra med en.